Hoppa till innehållet

Kultur & Nöje

Kommentar: Ju hårdare samhälle desto råare film

Publicerad 1 september, 2022

Bild: Svenska filminstitutet

Dagens ETC

Behovet av filmer som belyser arbetarklassens dilemman har naturligtvis bara blivit större.

Det här är en kommentar.
Det är skribenten och inte Dagens ETC som står för åsikten.

Karin Svensson

dagens@etc.se

Det är omöjligt att prata om Storbritannien utan att prata om klass. Politik, språk, mode, musik – allt måste betraktas genom en klasslins för att överhuvudtaget blir begripligt. Hur förklarar man Boris Johnsons politiska karriär utan att anlägga ett klassperspektiv? Hur förstår man bröderna Gallaghers koleriska kaxighet? Eller Adeles förkärlek för svordomar?

Brittiska filmer har alltid bågnat av klassreferenser – som i den romantiska klassikern ”Kort möte” (1945) där manusförfattaren Noël Coward kontrasterar det trånande kärleksparet Laura och Alec (omisskännligt medelklassiga) med den grovkornige stinsen som daskar sin käresta i rumpan. Men på 1960-talet fick arbetarklasskildringarna en ny tyngd, med de arga unga männen i filmer som ”Se dig om i vrede” (1959) med Richard Burton och ”Lördagskväll och söndagsmorgon” (1960) med Albert Finney.