– Om du ska fotografera så att mina fötter syns måste jag byta skor, säger hon.

Jag följer henne till en uteplats med pingisbord, stora krukor och ett bord med fyra stolar, som tillhör bostadsrättsföreningen hon bor i.

Krossade drömmar

Cissi Wallin är aktuell med boken ”Allt som var mitt”, en naken och rå självbiografi om en ung tjej som växer upp i en småstad och känner sig annorlunda. Efter studenten flyttar hon till Stockholm för att jaga den stora drömmen.

– Det är många som gör så. Men så råkade jag ut för någonting som påverkar hela livet. I boken beskriver jag hur det är att sedan behöva förhålla sig till den händelsen, nästan jämt.

Inledningen av boken beskriver en våldtäkt. Det är för­sommar 2006, och Cissi Wallin faller in och ut i mörker under en tung manskropp som pressas mot henne. Hon har dödsångest. Hennes upplevelse är början till det boken bottnar i, men utan att någon namnges.

– Det är en helt annan typ av bok än många föreställer sig, tror jag. De tänker sig nog att det är en hämndlysten och agiterande bok där jag predikar på 300 sidor om vad andra ska tycka, och så är det inte. Det är en ren berättelse om vad som hände, vad som inte hände och kanske vad som borde ha hänt. Det är mina upplevelser.

Boken är skriven i fragment. Den är ett pussel av tonår med gymnasiet, succén med filmdebuten ”Tjenare kungen”, metoo-hösten, efterspelen och rättegången.

– Det kändes viktigt att skriva på det sättet för att kunna ge en större bild.

Terapeutiskt arbete

Under tiden Cissi Wallin skrev boken tänkte hon inte på vilka hon skrev för. Istället var det en tid för självreflektion. Hon beskriver det som att gå upp på en vind och leta fram lådor, och ta sig tid att verkligen gå igenom innehållet. Hon kallar det en intervention med sig själv.

– Det har varit ett väldigt terapeutiskt arbete, och jag har också varvat det med terapi. Jag har skrivit, gått i terapi, skrivit. Det kändes nödvändigt för att gå in i det jag ville berätta och våga.

Även om hon saknade en tanke för vem eller vilka boken var till för när hon skrev, så är bilden klar idag.

– Jag hoppas att den, förutom att beröra, kanske kan få människor att se ett mönster de inte tidigare sett. Och så hoppas jag att det skapar en debatt där vi faktiskt pratar om hur enormt högt priset är för att berätta.

Det finns också en tanke om att kunna stärka och inspirera andra kvinnor som varit med om någonting liknande, ge dem kraft.

– Det är ju inte en trösterik bok direkt, det är inte tonen ”allt kommer att bli bra”. Tyvärr. Men även om våra erfarenheter är olika så är mekanismerna bakom väldigt lika. Jag har fått sådan feedback av kvinnor som förhandsläst boken, att de känt igen sig och känt en styrka, en tröst och en ilska i det.

Cissi Wallin, metoo, mediamannen och förtalsrättegången har varit fått stor uppmärksamhet de senaste åren.

Sex år efter händelsen som inleder boken gör Cissi Wallin en polisanmälan om våldtäkt, men mannen nekar och förundersökningen läggs ner. Anklagelserna om våldtäkt har alltså aldrig prövats i rätten.Det har däremot frågan om det är förtal att i sociala medier anklaga en namngiven person för brott. Och i december förra året föll domen i Stockholms tingsrätt: Cissi Wallin dömdes för grovt förtal till villkorlig dom, dagsböter, samt 90 000 kronor i skadestånd till mannen. Båda parter har överklagat – hon vill att hela åtalet ska ogillas, han vill ha större skadestånd – men något datum i Svea hovrätt finns inte ännu.

Förlaget backade ur

Förlaget Atlas, som från början skrivit kontrakt på att ge ut ”Allt som var mitt”, backade ur nu i juni. Till Expressen sa då Tove Leffler på Atlas att en tryckfrihetsexpert granskat manuset och:

”Dennes bedömning var att om manuset publicerades i sin nuvarande form löpte Wallin stor risk att dömas för grovt förtal och hamna i fängelse. Det är ingen risk vi på förlaget vill utsätta någon av våra författare för.”

Istället väljer Cissi Wallin att ge ut boken själv. När den lades ut för förbeställning på landets boksajter hamnade den snabbt i topp.

Hur tänker du kring att du riskerar att få ett hårdare straff?

– Vad kan det bli, några månader på öppen anstalt med andra kvinnor varav många också blivit våldtagna?

Hon skämtar om att hon sett för mycket ”Orange is the new black”, om att få respekt i fängelset och om att få egentid från sina barn.

– Nej men så klart kommer jag inte tycka det om jag faktiskt måste sitta i fängelse, men jag kan inte tänka på det nu, det går inte. Vi har fattat det här beslutet i familjen och jag visste från början att den risken fanns, men jag står för det här – för jag har berättat sanningen. Det är värt det. På öppen anstalt kan min familj besöka mig och jag hoppas att mina barn blir stolta över mig när de är äldre, för att jag gjorde någonting bra, för en bra sak.

Det har varit tufft i omgångar, tillstår Cissi. Men det har hon hanterat med hjälp av terapi, träning och återhämtning. Dessutom har stödet från vänner och familj betytt mycket.

– Jag tror inte att det går att göra en sådan här sak ensam. Det går inte om du har människor i ditt liv som motarbetar dig.

Att namnge människor

Planen var aldrig att bli en frontfigur för kvinnokampen, säger hon och lägger till att hon inte är en strategisk person. Det har skett långsamt och stegvis. Hon skrattar och säger att vi kan kalla processen för radikaliseringen.

– Vad är det som gör att en ung kvinna går ut och offentligt namnger någon? En känd och mäktig person. Vad har pushat henne dit? Jag tror att alla kan förstå, även utan att ha läst boken eller känna till berättelsen, att det inte är så att man vaknar en morgon och vet det, utan det är en rad händelser som tar en dit. Jag har knuffats hit. Jag har blivit ledsen och förbannad, känt mig nedslagen fast jag vetat att jag inte har gjort någonting fel. Det väckte en vrede i mig.

Cissi Wallin är en känslomänniska. Även om varje steg är genomtänkt nu så hade hon inte en långsiktig plan från början.

– Upprättelsen är den absoluta drivkraften, och sedan att det kokar i mig när jag ser orättvisor, både mot mig och mot andra. Det här sker mitt framför näsan på oss men ändå väljer människor att blunda.

Ett sista vapen

Hon knyter nävarna och ser på mig.

– Den här vreden har lett mig framåt och det är en paradox i sig, för en kvinna får inte vara arg. Hon ska vara sansad. Det här har jag fått brottas med i debatten, jag är så trött på den metadiskussionen. Det är otroligt frustrerande att vi ska analysera det istället för att analysera patriarkatet.

Åsikterna om namnpubliceringarna under metoo har lett till en het debatt, med såväl uttalat stöd som hård kritik. Medan vissa menar att genomslaget inte kunnat uppnås utan namngivningarna menar andra att det slog tillbaka mot rörelsen genom rättsosäkerhet och förskjutning av samtalet, på bekostnad av den om kvinnors utsatthet. Ytterligare några menar att det skapat diskussion som kan leda till förändring, om vi inte låter de enskilda fallen bli synonyma med metoo.

Cissi Wallin tvekar inte. Hon ställer sig frågande till att vara emot namnpubliceringarna, om man samtidigt är för att uppmärksamma sexuella ofredanden mot kvinnor.

– Det blir konstigt, vad är det man är emot då? Är du emot civil olydnad i stort? I alla sammanhang? Du kanske tycker att det är bra att stoppa ett flygplan när någon ska utvisas, eller så är du kanske för en ockupation av Ringhals för att du är emot kärnkraft, eller så tycker du att det är bra att kvinnor tar till det sista vapnet de har och namnger sina förövare.

Hon tar upp att andelen anmälda våldtäkter som leder till åtal är få, och så även andelen åtal som leder till fällande dom.

Är det ett sista vapen?

– För många är det så. När du anmält, polisen tagit hundra år på sig att utreda och domstolen inte kunnat slå fast att det hänt, då är det som en samhällelig överenskommelse att det inte hänt. Så står alla kvinnor och tjejer där med det här traumat. Vad ska de göra då? Det blir som att deras berättelse inte finns. Då blir vårt sista vapen att berätta och namnge våra förövare, för att inte marginaliseras. Jag vägrar att marginaliseras.

Är det viktigt för upprättelsen att säga namnet?

– Jag tycker det. Det står i FN:s brottsdeklaration att det inte krävs att förövaren är dömd för att du ska kunna kalla dig för brottsoffer.

Spelar det någon roll vem personen är?

– Ja, det handlar om makt. Hade det varit någon utan kapital eller plattform att ge sin version hade jag inte namngett den personen, men nu handlar det om en person med makt och om maktmissbruk. Det här är en person som har samma möjligheter att nå ut med sin dementi som jag har att nå ut med mina anklagelser.

Att flytta skulden

Att berätta har skänkt Cissi Wallin ro, säger hon, och återkommer till boken och pusslet.

– Vi blir lärda att tvivla på oss själva in i absurdum, det är ett patriarkalt verktyg. Så att ha sagt det högt, att ha uttalat det och att ha skrivit den här boken är också ett sätt stå upp för vad som hänt, och det är jag stolt över att jag gjort.

Att lyfta skulden från den som utsatts för brott, särskilt vålds- och sexualbrott, har lyfts av kvinnoorganisationer, terapeuter och debattörer länge. Cissi Wallin säger att metoo var precis som att lyfta skulden och skammen från sig själv och lägga den där den hör hemma, genom att berätta.

– Det är som att rucka på hela bygget. Jag trodde att jag skulle släppa en bomb, men det visade sig att alla visste. Ingen blev chockad, inte en person blev förvånad. Det är som att det finns ett universellt samförstånd, en konsensus i samhället. Den och den mannen förgriper sig på kvinnor. Vi vet det men vi gör inget, det var en chock för mig.

Stora, nya drömmar

Cissi Wallin lever idag ett tryggt och lugnt liv, men hon har inga planer på att lägga kampen på hyllan.

– Privilegier är något man tar, men det är också något man får och det finns ingen rättvisa i resursfördelningen i världen. Så jag ser det som min plikt, vi har ett ansvar att ge tillbaka och försöka göra det bättre.

Först måste matematiken pluggas upp på Komvux, men sedan vill hon utbilda sig till socionom.

– Jag vill jobba hands on på golvet med vålds- och sexualbrottsutsatta kvinnor, och för det är min erfarenhet bra men jag vill ha en utbildning också.

Hon stannar dock inte där, hon har gott om drömmar att göra planer av.

– Jag kommer inte orka göra det på heltid men kanske halvtid, och så ska jag göra klart min dokumentär om kvinnor i Polen, och fortsätta skriva krönikor, och så ska jag se vad mer jag hinner.

Innan jag går frågar jag om en kort passage i boken, där hon beskriver att ledsamhet byts mot ilska efter att hon förlorat sin roll som krönikör.

Har det som hänt förändrat dig?

– Ja absolut. Förhoppningsvis till det bättre, för jag tror att man skalar av lagren av sig själv. Jag är till exempel själv inte opportunistisk idag, om jag ens har varit det. Jag är modigare. Jag tror också att man behöver söka i livet. Jag har varit ganska naiv, och det är egentligen inget dåligt att vara godtrogen, det visar ju att man har ett stort hjärta. Men jag har blivit mer cynisk på ett nödvändigt sätt.

Tre snabba frågor till Cissi Wallin

Hur viktigt är det för dig att boken blir framgångsrik?

– Alla människor vill väl att det man har producerat ska bli framgångsrikt eller på något sätt nå många människor, såklart, men jag har inga förväntningar om att den ska bli en Camilla Läckberg-succé.

Är du konfrontativ som person?

– Nej, inte alls. Jag har inga problem att säga ifrån om det är något, men jag startar inte debatter i mitt privatliv.

Vad tänker du om den makt du själv har?

– När människor går in på min Instagram som heter mitt namn och drivs av mig, då är det mig som privatperson och då kan jag be någon hålla tyst eller blockera dem om jag vill det, precis som om det var i mitt vardagsrum. Men sedan ser jag absolut att det finns en maktobalans och med det kommer ett ansvar, men vart den gränsen går är vi nog många som försöker definiera.