Nu är han aktuell med en bok, ”Människovärdet!” (Carlssons förlag), som i detalj skildrar hur denna anpassning konkret färgat arbetet, diskussionerna och utrymmet att lyfta andra perspektiv. Han har precis gett en mycket uppmärksammad intervju i branschtidningen Journalisten. Där beskriver han ett public service som delvis förlorat sin journalistiska kompass.

– Jag har inte skrivit min bok som något allmänt tyckande, säger Christian Catomeris till Dagens ETC.

– Jag är barn och barnbarn till migranter, det är min utgångspunkt, jag beskriver varför idén om människovärde är något som jag engagerat mig i. Jag har som journalist under 40 år träffat människor på flykt, när de är på väg eller har kommit till ­Sverige, och jag har följt forskning om etnicitet och rasism. Jag har därför reagerat på att det finns en ytlighet i bevakning av sådana här frågor. Jag kallar det killgissningar. Särskilt då på nyhetsbevakande redaktioner där man har bråttom.

”Det imaginära folket”

Christian Catomeris är pensionär sedan ett år tillbaka. Men hans före detta arbetsgivare, SVT, står inför stora utmaningar. Flera partier i den nya regeringskoalitionen har upprepat anklagat public service för att vara vänstervridet och präglat av ”mångkulturalism”.

– Vad jag saknar är egentligen journalistisk integritet, som inte låter sig påverkas av opinioner på sociala medier, men just detta har hänt på Aktuellt och Agenda.

Han upplevde förändringen på första parkett och nedtecknade vad han såg och hörde. Som att ett begrepp som ”politiskt korrekt” plötsligt blev en del av redaktionens dialog.

– En journalist ska alltid i någon mening vara opportunistisk, fånga det som rör sig i tiden, men det har gått över styr och blivit politiskt. Frågor som tidigare betraktats som grundläggande – människorätten – betraktas som suspekt, något att ironisera över med jargong. Då har det skett en kantring.

– Jag menar att det funnits ett tryck, en överdriven känslighet för opinioner, särskilt då i sociala medier. Det har ofta tagits upp som referens i diskussioner. Och dessa opinioner kom ofta från högerkanten, och beskrevs då som uttryck för en bred folklig opinion. Man trodde sig att ha hittat kanalen in till detta imaginära ”folk”.

Reagerade känslomässigt

Att vara den som påtalar detta kunde vara obekvämt, säger Christian Catomeris. Han stämplades som illojal. Han mötte reaktioner som han inte upplevt tidigare.

– Jag tror att en svensk medel­klassjournalist som anklagas för att göra något som kan leda till diskriminering, det kan man inte ta till sig, att man själv skulle ha fördomar och en förenklad syn på saker som har med rasism att göra. Då reagerar man starkt känslomässigt.

För honom blev situationen ohållbar.

– En redaktion som gång på gång riskerar att stigmatisera människor för att journalistiken brister, det vill jag inte medverka i.

Så vad händer nu, när trycket på public service – och på journalistiken – kommer att öka?

– Journalistik som kan respekteras av allmänheten har integritet och håller sig separerad från den politiska makten och vågar ifrågasätta den. Jag tror att journalistiken behöver empati, men det har aktivt tryckts ned av politiken, att känna empati med utsatta. Vi får se om det vänder eller om det sker en fortsatt anpassning. Jag vet att det innerst inne finns en reflex att inte vara makten behaglig. Jag hoppas att den vaknar till liv. Men jag är inte helt optimistisk.