Riktigt finstämt och sprittande väl, när Christian Lo gör långfilm av ”Lill-Zlatan och morbror Raring”. Ett svartsjukedrama mellan en flicka, hennes älsklingsmorbror och hans nya kille. 

I bakgrunden finns föräldrar med slappt ointresse för sin fotbollstokiga dotter och hennes sammanbitna ensamhet. De drar till Mallis och ”Lill-Zlatan” Ella (spelad av Agnes Colliander) drar från mormor som ska vara barnvakt och hennes eviga fläskpannkakor till sin älskade morbror Tommy. 

Morbrorn är hennes enda vän – även om den excentriske klasskompisen Otto (Danyar Zeydanlioglu) som delar ut blommor till okända döingar på kyrkogården, hovrar i hennes närhet och drömmer om att kanske en dag blir henne kompis.

”Lill-Zlatan och morbror raring” utvecklar sig till en relationskomedi med varmt hjärta, väl igenkännbar för den (vuxne) som redan glott sig igenom en radda filmer om människor och deras förhållanden till varandra. Men inför den lågstadiepublik som filmen vänder sig till känns både komiken och skildringen av kärlekens och vänskapens komplexitet mer bjussig än klyschig.

Det är skönt att fokus inte ligger på blinkningar till de vuxna, att det inte skämtas över barnens huvuden som så ofta i barnfilm. Berättandet håller sig i barnets här och nu och får ta sin tid i ett sympatiskt sävligt tempo. Och landar allt mer i den trevande vänskap som växer fram mellan Otto och Ella.

I Lindenbaums bilderboksvärld krockar alltid vardagen med det bisarra, barnperspektivet får liv genom utflykter i det skruvade och knäppa – fega vargar och blodtörstiga häxor som bara finns där, mitt bland mellanmålsmackorna och galonisarna. Här är knasigheterna nedtonade, främst representerad av Ellas tre andra tråkiga morbröder. Tre biltokiga trillingar som vill äta fläskpannkaka och spela bilspel hemma i mormors soffa, så vuxna de är. 

Annars är det en rätt klassisk svensk barnfilmsvärld som Ella och Otto rör sig i en idylliserad version av Södermalm i Stockholm, där alla barn springer lösa och varken knarkare eller hemlösa skymtar på de grönskande gatorna, allt i pastelligt sommarljus. 

Lite Lindenbaumskt knäppare hade det gärna fått vara. Men charmigt är det, inte minst ­Agnes Collianders ljuvliga, ­
tjuriga Ella vinner mitt hjärta. Och det är oemotståndligt med ett riktigt maffigt Holly­wood-slut. Särskilt när en fotbollstjej med eviga skrapsår på knäna får vara hjälten.