BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
– I Norrköping har jag alltid varit Roffe. Men när jag flyttade till Stockholm fick någon för sig att jag hette Rufus, och det har hängt kvar, säger han.
"Det var viktigt att ha ett yrke"
Namnet Butcherqueen däremot, kom inte till av en slump. Tvärtom beskriver det en resa som tog sin början i Norrköpingsförorten Navestad för 30 år sedan.
– Jag växte upp i Silverringen. Med mångkulturalism och influenser från hela världen. Det har så klart format mig både som person och i mitt konstnärskap.
Fritidsgården Frinavet
beskriver han som ortens vattenhål, en oas av kultur. Där fick han utlopp för den kreativitet som dränktes i sorlet på Navestadskolan.
– Det var en hård skola som präglades av djup machokultur, en kultur jag verkligen hatar men har haft stor nytta av i min konst, säger han.
På Frinavet var han engagerad i allt – resegrupper, teater och dans. När han minns tillbaka tror han att det var i den miljön hans konstnärskap och intresse för mode tog fart.
– Ändå valde jag att utbilda mig till styckare på gymnasiet och började pendla till Linköping. Jag kommer från en arbetarfamilj, och det var viktigt att ha ett yrke, säger han.
I hela sitt liv hade han längtat bort, till något större. Han drömde om städer som New York och Berlin. När han fyllde 22 år flyttade han till Stockholm. Där bodde han ihop med en burleskdansös på Södermalm.
– Jag ville utvecklas, bli sedd för den jag var. Linköping var ett steg i rätt riktning, men det var i Stockholm jag blommade ut på allvar.
Burleskens mystik
Inspirerad av burleskens mystik började Roffe att draga. Han gjorde sig snabbt ett namn – först som Mama Rufus och senare som Butcherqueen – och anlitades flitigt av klubbar som Café Opera, F12 och Arbis i Norrköping.
Han fortsatte att arbeta som styckare, och pluggade samtidigt sömnad, mönster och konstruktion på Folkuniversitetet – fast besluten att bli designer.
Han skrattar lite åt minnet. Just det där med designer.
– Jag är fortfarande intresserad av kläder, men i dag som en del av min konst. Eftersom jag är performancekonstnär arbetar jag mycket med textil och kostymer som uttryckssätt, säger han.
Den kanske viktigaste influensen för hans konstnärskap har varit jobbet som styckare. Mycket av hans konst utmanar stereotypa könsroller, och framför allt machokulturen.
– Går det att vara queer i den machonormativa kultur
som genomsyrar styckaryrket? Namnet Butcherqueen står för "the queer butcher". Och svaret är ja.
I dag pluggar han sista året på Konstfacks treåriga kandidatutbildning i textil. Han arbetar fortfarande som styckare, och artistnamnet Butcherqueen fungerar numera som varumärke för hans konst. Han uppträder ofta, men har också börjat anlitas som kostymdesigner. Bland annat åt artisten Joy M´Batha.
– Hon frågade om jag kunde sy hennes scenkläder till Way Out West. Och på den vägen är det. Vi funkar väldigt bra ihop.
Konsten förs in i de fina rummen
Just nu håller Roffe på med idéarbetet kring den utställning som ska bli hans examensarbete på Konstfack. Den ska handla om förorten och konstskolan.
– Eller snarare om rasifierade personers ickenärvaro vid konstskolor. Vad är det med dessa institutioner som gör att ortens barn inte söker sig hit?
För att komma så nära svaret som möjligt tänker han intervjua ungdomar från olika förorter.
– Nästan all konst föds i orten, jag tänker på Navestad och Frinavet. Där fanns så mycket kreativitet. Men sedan händer något, konsten omformas och förs in i de fina rummen av vit medelklass.
– Jag vill veta varför. Är det fel konst? Eller finns det en kultur i orten där föräldrarna inte vill att ungarna ska gå på konstskola, att de i stället ska bli läkare och advokater. Eller bjuds de inte in i de fina salongerna, det ska jag ta reda på.
