Brinner för mänskliga rättigheter

– Nyligen stormade hundra militärer byn i gryningen och grep flera personer, bland annat min kusin. För att han deltog i en demonstration för ett år sedan. Han släpptes först efter tre veckor. En 16-årig pojke som greps samtidigt är fortfarande fängslad. President Erdogan vill få bort politiska motståndare och sympatisörer till kurdiska HDP inför nyvalet i november. Min man kom nyss hem därifrån, han säger att sydöstra Turkiet är en krigszon. Civila dödas varje dag. 

Hur väcktes ditt engagemang?

– Jag har fått det hemifrån. Pappa var politiskt engagerad och tvingades fly från Turkiet. Vi kom till Sverige när jag var fem och ett halvt år. Jag växte upp i Karlskoga. Först var jag aktiv genom skolan. Mitt slutarbete i gymnasiet gick ut på att visa andra elever hur det är att leva i en krigszon där fångar fråntas sina identiteter genom att tvingas byta namn, nationalitet och erkänna religioner som de inte tror på. Jag delade upp eleverna efter hårfärg och yttre attribut som glasögon. Sedan togs de till olika rum där de förhördes på språk de inte förstår utan att veta varför. De var inte informerade om mitt arbete i förväg, så de var helt oförberedda. En del blev oroliga, andra som själva upplevt krig och tvingats att fly till Sverige blev arga. Sedan flyttade jag till Lund och tog en magisterexamen i Freds- och konfliktkunskap på Malmö högskola. Jag har även läst journalistik på Poppius. Jag ville jobba som reporter utomlands och skildra konflikter för att visa vilket lidande krig innebär, men det blev inte så. Men jag frilansade som kulturskribent på Karlskoga-Kuriren en tid.

Har du varit politiskt aktiv?

– Ja, jag kandiderade för Socialdemokraterna till riksdagen i valet 2010 och drev en personvalskampanj. Men jag var på plats i Vivalla när Mona Sahlin var där och hade en röstskola som blev anklagad för valfusk. På fel plats på fel tid, för jag blev utpekad i media som en av valarbetarna. Trots att jag var där som privatperson för att rösta själv och hjälpa min svägerska som skulle rösta för första gången i Sverige. Efteråt blev jag tillsagd av partiet att jag inte skulle prata med media. Jag kände mig sviken och slutade. I dag är jag inte ens medlem i partiet. Jag har även varit aktiv inom Simon, Svenskar och invandrare mot narkotika. Jag är fortfarande medlem i Simon men inte lika involverad längre, tiden räcker inte till. 

Vad gör du nu?

– Jag är mammaledig, jag har en son som är elva månader och en dotter som är två år och fyra månader. Annars jobbar jag på ett boende för ensamkommande flyktingbarn i Karlskoga. Jag arbetar även med att samanställa en mapp om övergrepp mot kurder i Turkiet som jag ska ge alla riksdagsledamöter från länet. Och jag brinner för kvinnors rättigheter. Hur kan omvärlden år 2015 se på medan IS systematiskt kidnappar, torterar och våldtar kvinnor och barn som de säljer som sexslavar? Många av kvinnorna som har lyckats fly begår självmord efteråt. 

Vad gör du på fritiden?

– Jag har knappt någon egentid. När jag inte jobbar ideellt tar barnen all min tid. Jag gillar att läsa, gärna skönlitteratur.  Ljus som kärleken, mörk som döden av kurdiska författaren Mehmed Uzon är en favoritbok. Men nu är det ett år sedan jag senast hade tid att läsa en bok. Men jag och dottern brukar dansa Bollywood hemma i lägenheten. Hon älskar Bollywood, det har hon fått från sin sexåriga kusin. 

Vad gör du om tio år?

– Förhoppningsvis sitter jag i FN och jobbar med kvinnors delaktighet i fredsprocesser. Kvinnor måste vara med och påverka mer i konfliktområden och visa på fredliga lösningar. Och så jobbar jag för kvinnors rättigheter. Världen kan aldrig bli fri om inte kvinnorna är fria.