Denna subtila elakhet kommer för mig när jag ser gamla fotografier av Karin Boye. ”Hjalmar Söderberg må ha skrivit ’Den allvarsamma leken’, men det är Karin Boye som har den allvarsamma blicken”, mumlar jag för mig själv när jag möter hennes blick från fotografierna som hänger på väggarna.
Fullersta Gård ligger mitt i Huddinge, fem minuter ifrån järnvägsstationen. Det är en välhållen gammal herrgård, med två flyglar, alltsammans målat i en varm gul ton. Där har man konstutställningar, ett kafé som drivs av Spröd stenugnsbageri och Karin Boyes restaurerade arbetsrum.
Det är där jag satt en eftermiddag för någon vecka sedan alldeles ensam, omgiven av hennes saker. En vacker svart klänning ligger på fåtöljen. Intill den ett par eleganta svarta skor. Från högtalaren hörs hennes mörka stämma läsa egna dikter.
”Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst”.
Vem skriver något sådant?
Och varför?
Vad är det för en törst?
Hon är 27 år när hon skriver det här och en gängse förklaring är hennes homosexualitet, att hon är instängd i en lust som hon inte kan leva ut, som hon inte ens kan yppa för någon. Andra menar att hon inte hade något som helst problem med det. Det spelar ingen roll. Hemliga lustar har vi de flesta av oss och konventionella sådana har vi alla.
Men det är inte sådant som gör en poet. Nietzsche skrev att det var tusentals och åter tusentals som deltog i det Trojanska kriget, men det var Homeros som inte var där som skrev ”Iliaden” och ”Odysséen”. I all väsentlig konst finns det ett element som flyter ovanför den självupplevda erfarenheten.
”Ett moln i byxor” heter en av Majakovskijs mer kända diktsamlingar. Leif Larsson vet att berätta att Majakovskij kom på uttrycket när han åkte tåg och det i hans kupé fanns en ung flicka som verkade lite rädd för honom. Han lugnade henne, hon hade ingenting att vara rädd för, han var bara ”ett moln i byxor”.
Var i hans hjärna fanns det uttrycket? Fanns det överhuvudtaget förrän han yttrade det? Nej.
Så var det säkert också för Karin Boye. Verkligheten finns. Men dikten skapas i en sfär över den.
Jag satt kvar i Karin Boyes arbetsrum. Där finns böckerna hon läste, brev hon skrev, bordet hon skrev på, två pinnstolar och inte minst hennes bruna resväskor. Tre stycken i varierande storlekar. De är av samma sort som den resväska jag bar när jag kom till Sverige. Det betyder inget, men jag kan inte låta bli att tänka på det.
Det är inte resväskor som man tar med sig för att resa utan för att fly. De är lätta och små. Knappt det nödvändigaste ryms däri. Det hon alltid hade med sig var sin allvarsamma blick. Hon förälskade sig i Leif Björk och reste runt på Balkan med honom. Men senare förälskade hon sig i Margot Hanel som hon träffade i Berlin, dit hon åkte för att gå i psykoanalys. Med henne levde hon resten av sitt korta liv.
I Berlin hade hon sett den annalkande nazismen. Hon var en av de få svenska intellektuella som gjorde det. Margot Hanel var av judisk börd och följde med henne till Stockholm. Båda tog livet av sig 1941. Först Karin i april och en månad senare Margot. Karin blev 41 år och Margot 29.
I det lilla rummet på andra våningen på Fullersta gård lever Karin Boye vidare. Jag lyssnar på hennes mörka, varma stämma och jag möter hennes allvarsamma blick.
