Maryse Condé från Guadeloupe förutspås ibland som Nobelpristagare och när Den nya akademien häromåret delade ut sitt alternativa Nobelpris i litteratur i protest mot de våldtäktsmännens beskyddare och korrupta maktknarkare utan markkontakt som satt i den gamla var det just Condé som fick deras pris. Det var en passande protesthandling, också som kritik mot Svenska Akademiens enögda fokus på den västerländska litteraturen.

Maryse Condé har ett mycket större synfält. Född i Karibien, utbildad i Frankrike, undervisade i ett flertal afrikanska länder och till sist akademiskt verksam i USA har hon erfarenhetsmässigt och intellektuellt täckt in alla delar av världens koloniala historia och den lyser igenom i allt hon skriver.

Alla hennes böcker är inte lika briljanta men den brett upplagda, episka familjesagan ”Segu” är häpnadsväckande rik, både språkligt och innehållsligt. Den tar sin början i sent 1700-tal då kungariket Segu fortfarande är fritt och mäktigt och för läsaren på en oförglömlig färd genom slaveri och ockupation, kristnas och muslimers framfart, alla starka krafter som drar isär Afrikas folk, genom en släkts öde.