Det var första gången jag var på Kuba, och jag hade hyrt ett rum i Chistinas mörka, stora lägenhet i Vedado, precis nedanför Havannas Universitet.

Nu hade hon lagt upp en stor portion med ris, stekt yuca och svarta bönor till mig. Jag frågade henne för säkert fjärde gången om det var kött i böngrytan eftersom jag är vegetarian sedan födseln och min mage verkligen inte tål kött.

– No, svarade hon tvärsäkert.

När jag började äta kände jag en smak som var okänd men samtidigt välbekant. Det var smaken av blod, kött, dött djur.

Trots detta bestämde jag mig för att äta upp, allt annat hade varit oförskämt. Men priset jag fick betala var högt.

Tre dagar låg jag i det lilla sunkiga rummet och kräktes, vände mig i magkramper och sprang till toaletten var femte minut.

När jag till sist tvingade Christina att säga exakt vad hon hade haft i de svarta bönorna så kom det fram till slut; hon hade haft små, små bitar av griskött, men enligt henne var det ”ju bara för att ge det en extra god smak”.

När jag och fotografen Daniel var hemma hos Rûnbîr Serkepkanî i Linköping för att intervjua honom till detta nummers reportage om mat och klass så sa han något som fick mig att minnas lunchen hos Christina i Havanna.

– När någon bjuder dig på mat, i alla fall i min värld, så ger den personen dig det bästa den har – och det kan man inte tacka nej till.

Det var exakt det Christina hade gjort, hon hade bjudit mig på det finaste hon hade – det vill säga svarta bönor pimpade med det på Kuba åtråvärda fläskköttet. Såhär i efterhand känner jag att jag, trots mina tre dagar av magkaos, gjorde rätt som åt av hennes mat ändå, trots att jag misstänkte att den innehöll kött.

God helg och trevlig läsning!