Patrik Svensson avnjuter de sista minuterna av sin lunchrast tillsammans med sina arbetskamrater på PEAB:s byggarbetsplats i Ulriksdal, strax norr om Solna. I lunchrummet har många ännu inte ätit färdigt sina matlådor, men i sina händer håller Patrik en bildskatt som får honom att pilla ner glasögonen på nästippen. Det är hundratals fotografier av hur hans kollegor för över 50 år sedan såg ut, arbetade och organiserade sig. Och av den som några år senare skulle bli en av Sveriges mest kända regeringschefer: Olof Palme. I boken ”Palme och arbetarna” som nyligen gavs ut av förlaget Historiska media, visas för första gången en stor del av resultatet av Jean Hermansons arbete under september 1968. Den som av många anses vara Sveriges främste arbetarfotograf följde då – på uppdrag av den fackliga tidningen Byggnadsarbetaren – med dåvarande utbildningsminister Olof Palme på hans besök på byggarbetsplatser i Stockholmsområdet under valrörelsen. Intimiteten mellan ministern från överklassen och hantverkarna från arbetarklassen visar två världar som – trots allt – möts. På arbetsplatserna har dagsverket stannat upp ett tag för att ge plats åt politiken, åt diskussionen om hur samhället – inte bara bostäder och andra hus – ska byggas.

Vad berättar de här bilderna om arbetarklassen och om politiken då? Och vilka tankar kan de väcka om byggnadsarbetares arbetsliv i Sverige i dag?

Att jobba i jeansen

– Jag ska ta fram den här bilden på den här dåliga betongen, björnskiten. Jag ska gå och visa killarna här.

Patrik Svensson reser sig från matbordet med boken och går över till några kollegor i rummet bredvid. För de oinvigda är ”björnskit” byggarbetarjargong för trögflytande betong med grov ballast. Patrik har hittat en bild på en arbetare, som med bar överkropp och iklädd ett par jeans, kör ut betong över armeringsjärn. Det är samma arbetare som på andra bilder står, lika bar om överkroppen och med skitiga stövlar ansikte mot ansikte och fot mot fot med en kostymklädd Olof Palme och hans utsökta vävda skinnskor.

– Hörru, det är ett jävla gnäll på betongen i dag va? Men kolla den här bilden, kolla in betongen!, säger Patrik och visar ”björnskiten” för kamraterna i rummet bredvid.

– Vad är det för fel på den? Han behöver väl bara stampa till den lite?, säger han och skrattar. Numera, förklarar han, gjuter man nästan aldrig så trögflytande och svårarbetad betong som den som mannen på bilden kämpar med.

Ja, Jean Hermansons dokumentation av byggnadsarbetarna skvallrar om en annan tid, såväl innanför som utanför byggarbetsplatserna. För Patrik Svenssons kollegor är skillnaderna mellan då och nu uppenbara och de märks bland annat på förekomsten av alkohol (”Det var ju varje fredag!” ”Varje fredag? Jag jobbade med två som var etta på bolaget vid Odenplan varje dag!”) och avsaknaden av arbetsskydd på sina föregångares arbetsplatser.

– Du ser ju vilka skor de hade! Och det där som han har på huvudet, det är ju en reklamkeps från järnaffären!, påpekar en av dem.

Bläddrar man vidare bland bilderna ser man väldigt få skyddshjälmstäckta hjässor.

– Man hade inte fria arbetskläder på den tiden. När jag blev av med jobbet och hamnade på Diös, då gick vi med HSB:s byggdekaler, berättar Per ”Pelle” Elvung, den äldsta kollegan i boden, född 1962, och fortsätter:

– När de kom och sa att vi inte fick ha på oss det så sa vi ”Ja, men fixa ställ åt oss då!” ”Ja, ni kan få köpa dem till rabatterat pris”, sa de till oss då. Det här var 85 alltså! Då köpte inte vi, för då gick vi med våra HSB Bygg-dekaler bara för att jävlas. Jo, men det var så snålt alltså! Och då levde ju Diös-gubben fortfarande. Han var ju rik som fan, vet du. Men det var inga blåställ där inte!

Byggmästaren Anders Diös, ägare till ett av landets största fastighetsföretag, skulle gå bort, ett år senare, av naturliga orsaker. Samma år som statsminister Palme mördades.

– Han var för bra, så då sköt de ihjäl honom, säger Pelle, det var ju så!

– Ja, instämmer Patrik, inte fan var det Christer Petterson i alla fall!

Från lagen till anställningstryggheten

– Var du med om objektsanställningarna, Pelle? De fanns fortfarande när jag började jobba, men jag blev tillsvidareanställd direkt. Hur upplevde du det?

Det är Hans Dahlberg som ställer frågan. Han föddes 1968, samma år som Jean Hermanson dokumenterade byggnadsarbetarnas arbetsvillkor och Palmes besök hos dem. I sju år har han arbetat heltid som fackligt förtroendevald på företaget för Byggnads och anställningsvillkor är därför just något som ”Hasse” är särskilt intresserad av.

– Var det bättre med objektsanställningar än med dagens anställningar?

– Nej, men lagen var ju starkare då, säger Pelle.

Inte ”lagen” som i arbetsrätten, alltså, utan som i arbetslagen. För på den tiden som Olof Palme var ute och valtalade på byggarbetsplatserna och fram slutet på 1980-talet så kunde inte arbetarna räkna med ett fast jobb på ett byggföretag utan de ingick i ett arbetslag som flyttade från ett byggbolag till ett annat så fort byggprojektet de arbetade på var färdigt.

– Då följde man ju med lagbasen och lagen, förklarar Pelle.

Man tillhörde en grupp och om man hade arbete eller ej berodde på om lagbasen ville ha kvar en i arbetslaget. Drog man sitt strå till stacken och inte maskade så hade man nästan en plats garanterad och det skapade sammanhållning och solidaritet, man ställde upp för varandra. Men samtidigt skedde ofta också en utgallring av de äldsta och slitna som inte riktigt orkade med.

– Ja, anställningstryggheten fanns ju inte, påpekar Hans, samtidigt så kanske man var rädd att säga vad man tyckte till lagbasen. I dag törs vi ju i alla fall ofta säga vad vi tycker till arbetsgivarna, och vi blir inte kickade för det.

Hans bläddrar i boken och konstaterar att byggnadsarbetarna fortfarande hade mycket kvar att kämpa för 1968 när Olof Palme kom på besök, men också en vilja att flytta fram positionerna som ett kollektiv.

– Vi har ju fått lagstiftning sedan dess: MBL och LAS. Men på den tiden var det ju så mycket som skulle göras för att forma samhället. Man ville ju fortfarande bygga upp folkhemmet, det var ju fortfarande något man byggde på. I dag så pratar vi inte om hur vi ska förbättra det här eller det där. Tyvärr så låter det i dag mer ”Vad ska ni göra åt invandringen, åt brottsligheten?” Frågan om hur vi ska förbättra samhället tillsammans den hör man inte.

Arbetet och politiken

Jean Hermanson fångade på flera fotografier hur massvis av arbetare samlades för att lyssna på Olof Palme, för att lyssna på honom och också diskutera politik med honom. På några bilder verkar vissa arbetare till och med vilja utmana honom. Och de tuffaste frågorna kom säkerligen från vänster, som Göran Greider påpekar i texten som han skrivit i boken. För detta var också en tid då arbetaridentiteten var mycket djupt rotad i denna yrkesgrupp. I bilderna som Jean Hermanson tagit på demonstrationer läser man banderoller och plakat där ”träarbetarna” eller ”betongarbetarna” ”kräver” än det ena, än andra. ”Betongarbetarna kräver FNL representerar Sydvietnam. Bryt med Saigon-juntan”: Dessa meningar visar, på ett slående sätt, hur det att identifiera sig som byggnadsarbetare också faktiskt utgjorde en politisk handling.

– Ja, det var ju verkligen tydligt att vi var arbetare. Det handlade ju om löner, man gick ut gemensamt. Man man tog också ställning i många andra frågor, som Vietnam, konstaterar Hans Dahlberg.

– Men då var ju arbetarna starka och stod för någonting, för solidaritet, fred. Det handlade om politiska frågor. Fackföreningen var engagerad. Jag började jobba 1986 och då kändes det som att vi låg på topp vad gäller både fackligt och politiskt engagemang. Det var en annan tid, ett annat engagemang för att förändra världen och arbetarnas tillvaro. Och nu känns det som att allting slås undan. Nu är jag så där bitter…

Vad är det som gjort dig bitter?

– Jag har ju sett en försämring. Det är den här fria arbetsmarknaden. På den tiden, 1986, innan EU, då var vi skyddade. I vår bransch så går det nu att köpa tjänster utifrån, samtidigt som lika villkor saknas. Vi ser hur företagen långsamt minskar på egna anställda. Det är så lätt att köpa andra entreprenörer. När jag började i branschen så pratade vi om fackliga, politiska frågor i bodarna. Det fanns en solidaritet, att vi ställde upp för varandra, men det har blivit mera var och en för sig.

Intresset för att diskutera arbetsrätt eller politik på byggen är enligt Hans mycket svalare numera och väcks först när man personligen drabbas av ett ofördelaktigt arbetsgivarbeslut.

– Just nu pratar vi sakfrågor och arbete, men det är ju för att vi precis haft ett varsel och folk har blivit uppsagda, berättar Hans. I Södertälje varslades nyligen 14 personer om uppsägning i PEAB.

Den stolta arbetaren

Hans menar att till och med identiteten som arbetare har börjat suddas ut hos byggnadsarbetare, trots att de i mångt och mycket fortfarande är kvintessensen av det som många anser vara en arbetare: nämligen att man kroppsarbetar.

– Politiskt har många tappat den identiteten. Redan innan SD kom med i bilden så kunde man höra folk som sa ”Jag är moderat och jag har gjort de här aktieaffärerna”. Byggnadsarbetare har ju haft det ganska bra inkomstmässigt jämfört med många andra LO-kategorier. Min generation fick allt serverat. Vi fick lägenheter och arbete och har det bra och man har ju hört att många röstat blått genom åren och sagt ”det gynnar mig”. Jag kan ju säga att om jag hade tänkt samma sak så hade jag röstat på Moderaterna i flera år, för jobbskatteavdragen de gynnade min plånbok. Men det gynnar ju inte LO-kollektivet som jag faktiskt brinner för. Men här på bilderna ser man ju att det var självklart att om någon sagt att han var moderat då hade man kastat ut honom.

Hans räknar med att vart fjärde kollega som han möter varje vecka på arbetsplatserna röster på SD.

Är allt hopp ute då? Nej, menar Hans. Visst hotas många av de segrar som han och hans kollegor vunnit sedan 1968 – bland annat av att byggföretagen alltmer köper in tjänster från entreprenörer för att slippa ansvara över arbetarna, samt av EU:s utstationeringsdirektiv, som tillåter gästarbetare att arbeta i ett land i sex månader utan att betala skatt – men han tror att de försämrade villkoren återigen kommer att mobilisera arbetarna. Och i mörkret ser han redan ljuspunkter:

– Det finns hopp och det är ungdomarna. Inte min generation som haft en räkmacka och inte behövt engagera oss.

Medan träarbetare och betongarbetare 1968 höll upp plakat på Martin Luther King under solidaritetsdemonstrationer så berättar Hans Dahlberg att flera unga byggnadsarbetare i Stockholm deltagit i antirasistiska demonstrationer. När högerextrema grupper demonstrerat har det dykt upp flera mot högerextrema grupper. Där har de dykt upp och identifierat sig som ”Unga byggare”, en underorganisation till Byggnads i Stockholmsområdet för arbetare under 30 år.

– De tar ställning och sticker ut. Sen kanske de använt Byggnads namn och det inte har varit förankrat i alla lägen…

Men plötsligt känns inte ”Betongarbetarna kräver FNL representerar Sydvietnam” så avlägset längre.

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.