China Åhlander bor i Södra Sandby utanför Lund, på landet där hon har fyra hästar. ETC Malmö träffar henne i Malmö mellan två av hennes många möten. Prisets motivering – att hennes produktioner har kvinnor i fokus, tycker hon stämmer väl.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
– Anja, dottern i filmen Min faster i Sarajevo, är ett exempel på personer som det finns gott om verkligheten, men som vi sällan ser på film. En ung invandrartjej som letar efter sina rötter. Filmkaraktären Radmila i samma film, en ensamstående mamma som kämpar för att få livet och vardagen att gå ihop, är en annan sådan roll, säger China Åhlander.
Filmen Min faster i Sarajevo hade premiär för ett år sedan på filmfestivalen i Göteborg. Det var den första av festivalfilmerna som sålde slut. Extraföreställningen sålde också slut. Nu i vår kommer filmen visas på tre filmfestivaler i USA. Huvudrollsinnehavaren i Min faster i Sarajevo är Milan Dragisic som China Åhlander lärde känna under inspelningen av Äta sova dö.
– Han står mig mycket nära och nu är han som en del av vår familj, säger hon.
Han finns också med i en liten biroll i kortfilmen Flykting 532 som kom året innan, och som också ska visas på de tre amerikanska filmfestivalerna. Båda är regisserade av Goran Kapetanović.
– Ja, man kan se Flykting 532 som en prolog. Den utspelar sig 23 år tidigare. Båda skildrar flyktingar från Balkankriget men med olika tidsperspektiv.
Nominerad till sex guldbaggar
När China Åhlander och Goran Kapetanović började samarbeta hade han till en början andra filmidéer.
– Jag tyckte att han skulle gräva där han står, vilket han var lite motvillig till först, säger hon.
– Sen skrev vi manus till båda filmerna tillsammans.
Totalt blev filmen Min faster i Sarajevo nominerad till sex guldbaggar och det blev två priser i slutänden, för bästa regi och för bästa kvinnliga biroll till Sadzica Setić. Hon spelar den ensamstående mamman Radmila i Sarajevo.
Tillbaka till kortfilmen Flykting 532. Den skildrar några av de ensamkommande flyktingbarn som nådde Sverige för snart 23 år sedan från Balkankriget. Men pojkarna i filmen kunde lika gärna ha varit pojkar från Afghanistan.
– Jo, så är det. När vi började göra den filmen hade inte flyktingströmmen nått Sverige, men när filmen var klar var det ett väldigt aktuellt ämne.
Imponerad över engagerade ungdomar
När flyktingarna samlades på Malmö Central och Migrationsverket inte hunnit få igång sin organisation i september 2015, anmälde China Åhlander sig som volontär i gräsrotsorganisationen Kontrapunkt.
– När jag klev in där höjde jag medelåldern rejält. Jag blev mycket imponerad av alla engagerade ungdomar. Det var ungdomar som planerade och utförde allt, från transporter till matlagning och städning – allt var rent och snyggt och välorganiserat.
Förutom engagemanget för flyktingar och mottagandet här i Sverige är China Åhlander även engagerad i arbetsmiljön för filmarbetare. Själv har hon tidigare haft alla möjliga roller inom filmbranschen. Där har hon gjort egna erfarenheter på golvet som hon tagit med sig i sin nya roll som arbetsgivare där hon värnar om en god arbetsmiljö.
– Något har hänt. Intresset för och kunskapen om hur viktig god arbetsmiljö är sprider sig i branschen. När man dessutom förstår att man som vd är ytterst ansvarig juridiskt vid en olycka, blir man kanske mer intresserad.
För närvarande jobbar China Åhlander med dokumentärfilmen Dear John som utspelar sig framför allt i London. Regissör är filmaren Bill Watts, som bor i Sverige sedan 25 år, men som är uppvuxen i London.
”Filmen är en del av rehabiliteringen”
Under sitt vuxna liv har han frågat sig hur det kom sig att det gick så illa för många i det gamla gänget. Ett öppet Facebookinläggskrivet 2014 av en av Bill Watts gamla vänner, gav några av svaren. Inlägget började med orden ”Dear John, in a way I hope you are dead”. Vännen skriver i inlägget om den flera år äldre Johns övergrepp på hennes kompisar när hon var tonåring. Efter inlägget visade det sig att ingen av vännerna har pratat om det. Alla har trott att de varit ensamma om att ha blivit utsatta. Inlägget blev startskottet för filmen.
– Vi rör upp mycket känslor när vi börjar göra en film om det här. Ämnet kräver särskild respekt för de inblandade och därför har vi också anlitat en psykoterapeut som de kan vända sig till, säger China Åhlander.
– Själva filmen handlar inte så mycket om övergreppen, utan det är en film om rehabiliteringen. Ja, filmen är en del av rehabiliteringen faktiskt. Och den har fått flera inblandade att sluta känna skam och skuld och istället kunna börja ta tag i sina liv.
