1. Solidaritet.
Jag skulle nog börjat med solidaritet. Har nyss läst om hans Mordet på solidariteten, skriven redan 1984, för 32 år sedan. Solidaritet är väsensskild från lojalitet, skriver han. Och utvecklar hur förödande det blir för ett samhälle när makthavare så förblindas av sin ställning att de får för sig att det som nyss tänktes och gjordes av alla oss andra utifrån solidaritet bara fortsätter av själva farten. Efterhand av någon sorts lojalitet mot makten. Men så fungerar det inte. Särskilt inte när vi tycker att makten sviker oss.
För att Tage Danielsson skulle vilja samtala med mig, behövde jag säkert lägga några kort på bordet om min egen syn på solidaritet kontra lojalitet. Då skulle jag gärna börjat berätta för honom om min syn på delaktighet. Delaktighet är inget man kan kräva, inget man kan ge, inget man kan få. Man kan kräva förutsättningar för delaktighet, men sedan måste man själv erövra den. För om delaktighet är man alltid minst två.
Om jag sedan fortsatte att berätta om att jag varken vill vara väljare (även om jag förstås går och röstar) eller skattebetalare (även om jag förstås betalar skatt), skulle kanske Tage Danielsson och jag kunna komma igång på riktigt. För jag tror att han liksom jag ville vara medborgare. ”Väljare” och ”skattebetalare” är uttryck uppifrån. I klass med ”ute i landet”. ”Medborgare” däremot beskriver hur vi vill vara just med. Kombinerar makten ihop sin svagsyn på ”väljare” med att sedan vilja göra väljarna delaktiga, är den riktigt illa ute – man kan inte först ”ta ifrån” någon annan dennes delaktighet och sedan ”ge” den tillbaka.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
2. Konvivialitet.
Ja, så skulle vi kunna sitta och kverulera, men vi vill ju båda komma vidare. Då skulle jag vilja prata med honom om ett begrepp i positiv riktning som kan täcka in alla våra samtida ”anti-” (antirasism, antimobbning, ...) men angripa det hela från det positiva hållet. Vad skulle det betyda om vi började prata med varandra i termer av konvivialitet? Troligen har du aldrig hört ordet tidigare, men tro inte det är något fel på dig för det. Det är vår kultur det är fel på som inte drivit fram ett uttryck som fångar det kon-viviala, det som helt enkelt är bra att leva med. (”con”=med, ”vivialt” kommer av ”vivere”=leva). Låt mig berätta lite:
Ivan Illich beskrev 1973 i boken Tools for conviviality hur vi redan då hade så många redskap för konstruktion och produktion och formalia att vad vi mest behövde var inte mer sådant utan redskap för att bättre kunna leva och verka tillsammans med varandra. Behoven av det har garanterat inte minskat. Men världen har faktiskt blivit fredligare (med Mellanöstern som ett stort undantag). Båda utvecklingarna, den i fredens riktning respektive Mellanöstern-krigens, illustrerar K.G. Hammars Vägen till fred heter fred. Det konviviala föder det konviviala. Det ickekonviviala föder det ickekonviviala.
Flyktingströmmarna riktar nu akut vår uppmärksamhet mot hur vi inte längre kan fortsätta att bara utveckla redskap för exklusion, för att utesluta genom det ickekonviviala, så som vi gjort sedan vårt kringvandrande på savannen i mindre grupper och med alla andra som fiender. Evolutionärt behöver vi nu öva upp vår förmåga till inklusion och att vara konviviala.
3. Arbete.
Som naturvetare är jag van vid oföränderliga naturkonstanter som exempelvis att förhållandet mellan cirkelns omkrets och diameter, alltid är drygt 3,14. Hade inte naturkonstanterna varit just oföränderliga, hade världen varit skakig och obegriplig.
Men så är det inte med de tal som vilar på mänskliga överenskommelser. De kan förändras. Arbetsdagens längd hör till denna kategori. Ändå uppfattas den ofta som vore den ristad i sten. Ja, få normer sitter så djupt som att arbetsdagen ska vara just åtta timmar – och det dessutom för alla utom barn, studerande och pensionärer. Att ifrågasätta åttatimmarsdagen har i dag samhälleligt fått nästan samma dignitet som vad majestätsbrott hade under en stark kungamakt.
Jag ifrågasätter inte det meningsfulla i att alls fortsätta att mäta arbete i tid, trots att arbetsresultat sällan står i direkt proportion till antalet satsade timmar. Jag tror nämligen inte att tiden är mogen för den linjen. Däremot försöker jag börja dra i en nästan helig skygglapp som jag menar alldeles i onödan begränsar arbetslivsdebatten: föreställningen om att det enda som skulle kunna ersätta åttatimmarsnormen vore en annan norm, till exempel sextimmarsdagen. Vad om vi i stället skulle prova möjligheten till ”lagomarbete åt alla”?
4. Den allvarsamma humorn.
Tänk om jag hade fått en kvart om dagen med Tage Danielsson för att utveckla en allvarsam humor kring arbete i vår tid? Då skulle jag bättre kunnat möta den kommande karusellen. Den allvarsamma humorn gör ju att man kan gå ut ur tillvaron – och därmed se den på ett annat sätt. Sådana synvändor kan få två olika konsekvenser. Den ena är att man plötsligt får förmågan att se det välbekanta med en främlings ögon. ”Aha!” Den andra är att det som tidigare känts så främmande plötsligt blir välbekant. ”Minsann!” Tänk om vår syn på arbetet kunde förändras så att den inte längre begränsats av allvaret utan vidgats av den allvarsamma humorn i båda dessa riktningar.
