Samtalet.

2020-04-17 10:40
  • Foto: Malin Hoelstad/SvD/TT
  • Foto: Henrik Montgomery/TT
  • Foto: Claudio Bresciani/TT
  • Foto: Fredrik Sandberg/TT
Puffetikett
Nyhetsmagasinet ETC

Åsa Wikforss: Det finns en legitim rädsla för corona – det gör oss manipulerbara

Ska man dricka varmt vatten ofta för att ta död på coronaviruset i halsen? Är viruset ett kemiskt vapen skapat av den kinesiska regeringen?

ETC möter filosofiprofessorn Åsa Wikforss för ett samtal om kunskapsresistens i coronatider

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Nyhetsmagasinet ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

11 kr

Beställ här!

Din prenumeration på ETC nyhetsmagasin förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på ETC nyhetsmagasin förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

I coronakrisen är det många som vill vara med och ge uttryck för sina ståndpunkter inom allt från huskurer och botemedel till det globala stormaktsspelet. Den som tycker det är svårt att veta vem i hela världen man kan lita på i det vanliga nyhetsflödet har knappast fått det lättare sedan virusets utbrott.

Situationen sätter fingret på många av de frågor som Åsa Wikforss ägnat mer eller mindre hela sitt liv åt att utforska. Och när det gäller just coronaviruset är det ett par saker som utmärker sig, säger hon.

– Det som är speciellt nu är att det finns en legitim rädsla kring det här. Och när vi är rädda är vi manipulerbara och sårbara, till exempel för fejkade nyheter och konspirationsteorier. Något vi bland annat sett när det kommer till utländska makter som försöker utnyttja situationen för att sprida lögner om Sverige, säger hon.

Ett exempel på det sistnämnda är den azerbajdzjanska nyhetssajten Haqqin.az som tisdagen den 17 mars publicerade en artikel med rubriken ”Sverige vägrade att slåss mot coronaviruset: ’Detta hotar inte människor’” illustrerat med en bild från Stortorget i Gamla Stan med fullt av människor. Men den som studerar bilden lite mer noga ser att den är tagen under sommarhalvåret.

Ovanligt okunniga

Coronakrisen sticker också ut på ett annat sätt – förutom att vi är rädda är vi också ovanligt okunniga, menar Åsa Wikforss.

– Kunskapsläget är oklart. Forskarna jobbar otroligt snabbt nu men det finns ändå mycket osäkerhet. Det har till och med blivit så att man publicerar forskning utan den normala kollegiala granskningsprocessen, och då är resultaten mindre tillförlitliga. Att kunskapsläget är oklart innebär att även experter tycker olika.

Hur ska man då hantera en sådan situation där man kanske är rädd samtidigt som olika experter pekar åt olika håll?

– Om vi antar att vi har två sidor som båda är trovärdiga, där evidens pekar i olika riktningar, så innebär det att saken inte är avgjord, att det finns en osäkerhet. Som forskare bör man då vara extremt tydlig med detta. Som lekman bör man vara källkritisk och i det läget inte bilda sig bestämda åsikter.

Bekräftar våra övertygelser

För ett par år sedan nådde Åsa Wikforss ut till en bredare publik med den populärvetenskapliga boken ”Alternativa fakta – Om kunskapen och dess fiender”. Ett av de fenomen som hon tar upp i boken är det som kallas för konfirmationsbias eller bekräftelsebias. Det innebär att vi människor söker information som bekräftar det vi redan tror och undviker information som strider mot vad vi tror. Detta kan vara mer eller mindre aktivt, mer eller mindre medvetet. Det kan handla om att vi söker oss till källor som vi vet ligger i linje med våra övertygelser.

Det är någonting som alla är drabbade av. Även Åsa Wikforss själv.

För hennes del yttrar det sig bland annat genom att hon i större utsträckning läser The New York Times och Dagens Nyheter och nästan aldrig tittar på Fox News. Vi tenderar också att värdera källor utifrån våra politiska övertygelser. Om en expert hävdar något som inte stämmer med vår egen ideologiska inställning så kan vi till och med reagera genom att ifrågasätta expertisens värde snarare än att ifrågasätta vår åsikt. Vad som händer då är att vi slår ifrån oss kunskapen, att vi är ”kunskapsreistenta”.

– Fenomenet förvärras ju mer rädda vi blir och det blir därför ett ännu större problem i en krissituation såsom den nuvarande. I USA började exempelvis Trump med att säga att corona inte är en ”big deal”, säger hon och fortsätter:

– Men sanningen vinner i regel på lång sikt. I fallet med corona sker det i takt med att viruset sprider sig. Människor ser med sina egna ögon vad som händer. Så är det över huvud taget med kunskapsmotstånd, det handlar ofta om att motstå information från olika källor, det vill säga från andra människor. Det kan man hålla på med ganska länge, särskilt om man har en bra konspirationsteori i sin hand, om man till exempel tror att forskarna har en hemlig politisk agenda. Men när evidensen kommer från den egna erfarenheten, då är det mycket svårare att stå emot. Och det är vad som händer nu med viruset.

Ny bok om demokratihot

Åsa Wikforss leder nu ett nytt tvärvetenskapligt forskningsprogram inom området där man undersöker kunskapsresistensens natur och orsaker. Forskare inom filosofi, psykologi, statsvetenskap och medie- och kommunikationsforskning deltar. Vid sidan av det jobbar hon på en ny bok, på det lite dystopiska temat ”hoten mot demokratin i post-sanningens tid”.

– Den skriver jag tillsammans med min bror. Vi har bollat de frågorna sedan vi var barn på 60-talet.


Prenumerera på Dagens ETC:s nyhetsbrev

 

Vad var det som gjorde er intresserade för detta redan som barn?

– En sak var att andra världskriget nyligen hade slutat. Jag tänkte mycket på hur en hel kontinent och hur en hel värld kunde bli så galen och skapa det fruktansvärda lidandet och hur tur det var att jag inte var barn 20 år tidigare. Min bror har också väldigt grundläggande antiauktoritära instinkter. Så det har funnits med oss på något vis hela livet. Sedan pratade man om ”historiens slut” på 80-talet. Många trodde att den liberala demokratin hade segrat, men den berättelsen visade sig vara farlig. Man får inte luta sig tillbaka.

Åsa Wikforss beskriver hur flera länder genomgår en avdemokratiseringsprocess, genom att ländernas regeringar stegvis skär ned på sådant som fria medier, oberoende forskning, domstolar.

– Det finns tydliga hot mot demokratin i dag. Det handlar om en stegvis nedmontering, i Europa är den tydligast i Ungern och Polen. Oberoende rättsväsende, fri forskning och fria medier undermineras bit för bit.

Desinformation är centralt för denna typ av nedmointering. Det går, enligt Åsa Wikforss, ut på att få människor att tro att nationen befinner sig i kris, att utpeka en ’folkets fiende’ och ställa grupp mot grupp.

– Desinformationen kan ta sig många olika uttrycksformer, inte bara lögner och fejkade nyheter utan även att man kör på med en ”falsk berättelse”, det vill säga man gör ett ensidigt urval av fakta blandat med överdrifter och känsloladdat språk. Så jobbar flera propagandasajter i Sverige just nu, säger hon.

Att ”ta debatten”

Utvecklingen av alternativa verklighetsbeskrivningar väcker den svåra frågan som allt oftare aktualiseras: Ska man alltid ”ta debatten”? Åsa Wikforss anser att man ska ta alla debatter men att det finns vissa grundförutsättningar som måste vara uppfyllda för att det alls ska kunna vara en debatt. Den första är att det ska finns något att debattera. Åsa Wikforss tycker att det är meningslöst att ha ”debatter” om sådant som vi på mycket goda grunder redan vet svaret på. Hon anser inte bara att det är meningslöst, hon menar också att det kan vara farligt, eftersom det faktum att frågan debatteras ger intrycket att den inte är avgjord. Därför uppmanar hon exempelvis journalister att undvika ”debatter om etablerad kunskap.”

Men vem ska få bestämma vad som är etablerad kunskap?

– Det är ingen som bestämmer det, utan det avgörs av evidensläget. Jag tycker egentligen att man kan ta alla debatter privat, men att det är viktigt att tänka på kontexten om en debatt ska arrangeras offentligt. Ska man ordna en debatt på radio mellan en vaccinforskare och en orolig mamma? Den som gör det riskerar att skapa en ”falsk balans”, det vill säga man ger intryck av att här finns det två lika rimliga sidor och saken är inte avgjord. Klimatforskare kämpar med denna fråga, till exempel när de blir inbjudna för att diskutera med klimatförnekare i Vita Huset. Ska de bidra till att höja upp klimatförnekarna till att vara seriösa motparter?

Är det inte bättre att slipa på sina argument i stället för att försöka tysta ner oliktänkande?

– Det handlar inte om att tysta ner någon. Alla har rätt att säga vad de vill. Poängen är i stället att man inte ska låta sig utnyttjas och dras in i något som bara är dold propaganda. Om en person försöker debattera huruvida Förintelsen ägde rum eller ej så kommer det normalt att vara något skumt som pågår, för vi vet hur evidensen ser ut. Det riskerar att legitimera förintelseförnekarna, att skapa en falsk balans. Det är idén om att man alltid ska ta alla debatter som jag vänder mig emot. Om någon kommer och säger att jorden är platt så är det inte så mycket att diskutera – personen kommer så gott som genast att behöva hänvisa till en jättelik konspirationsteori för att kunna avvisa den enorma mängden evidens att jorden är rund.

Efterträdde Danius

I höstas efterträdde Åsa Wikforss Sara Danius på stol 7 i Svenska Akademien. Att Akademien dessförinnan hade haft en turbulent tid behöver knappast sägas. Åsa Wikforss klev in i en tid av rekonstruktion.

– Jag kom in i en förnyelsefas av Akademien. Det har varit väldigt intressant att få en inblick i hur de arbetar. Jag är väldigt imponerad över hur mycket de jobbar. Det är otroligt mycket stöd och priser som delas ut till författare, tidskrifter och litteraturfestivaler, till exempel. Jag har också blivit imponerad över den samlade kunskapen i Akademien. För mig är det en bildningsprocess och jag läser ikapp så fort jag kan.

Efter en tid präglad av avhopp, inställt nobelpris, advokatutredningar och domstolsförhandlingar är det nu många som undrar vilken riktning Svenska Akademien ska ta.

– Det är för tidigt att säga, hävdar Åsa Wikforss.

– Men två viktiga saker som sker nu är den ökade transparensen, till exempel att man har en offentlig verksamhetsberättelse, och att man är tydligare i sin kommunikation utåt. Sedan är det många nya människor som ska sätta sin prägel, så vi får se var det tar vägen, men det känns väldigt lovande och vi har en god arbetsgemenskap. •

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.

Åsa Wikforss

Född: 25 juli 1961 i Göteborg

Bor: Stockholm

Familj: Gift, två döttrar.

Gör: Professor i teoretisk filosofi vid Stockholms universitet och sedan i höstas ledamot i Svenska Akademien.

Aktuell: Leder ett forskningsprogram där kunskapsresistensens natur och orsaker undersöks systematiskt, både empiriskt och teoretiskt.

Bakgrund: Disputerade vid Columbia University i New York och blev 2008 en av Sveriges två första kvinnliga professorer i teoretisk filosofi. Gav 2017 ut boken Alternativa fakta – om kunskapen och dess fiender (Fri Tanke).

Har också: Sommarpratat i Sveriges Radio 2018.

Tre snabba frågor till Åsa Wikforss

Varför är filosofi så roligt?

– Därför att filosofin ställer de svåra, grundläggande frågorna, till exempel om kunskapens natur eller om människans medvetande. Sedan gillar jag också att filosofin alltid strävar efter klarhet och stringens, att den inte nöjer sig med det dunkelt tänkta.

Vilken är din bästa karantän-aktivitet?

– Skriva och läsa. Men att räfsa lite löv emellanåt sitter också bra.

Vem får nästa nobelpris i litteratur?

– Den lätte går jag inte på!