I sin film ”X&Y” lekte hon med den offentliga bilden av sig själv som galen konstnär, instängd i studio med skådis-Sveriges metoo-anklagade alfahanne. På premiären dök hon upp gravid, och duckade frågan om det verkligen var Persbrandt som var pappan. 

Innan dess iscensatte hon en psykos i det skandalomsusade genombrottsverket ”Okänd, kvinna 2009–349701” på Konstfack. Hon har också bjudit in kända män som Robert Aschberg, Göran Greider och Jan Guillou att undersökas i en gynstol i installationen ”Undersökningen”.

Och så blicken: De karakteristiskt intensiva ögonen, som genomborrar och osäkrar publiken.

Därför blir jag uppriktigt förvånad när konstnären dyker upp till intervjun med duktigt packad ryggsäck, att hon så artigt förvarnar på sms att hon kanske blir några minuter sen.

– Jag tänkte att det kunde vara kul med lite mer avklätt på bild. Lite armar, säger hon och berättar om ombytena i väskan som kan bli snygga på porträttbilderna.

Konstnären, offentligt sedd som gränslös och provocerande. Kontrasten är påtaglig mot denna 50-åriga kvinna som beställer kaffe latte och berättar att hon ser tv-serier på kvällarna efter nattning av sitt femåriga barn: ”White lotus”, ”I may destroy you”, som vem som helst.

Är Anna Odell … vanlig?

Rävsaxen på Tinder

Att vara känd för att laborera med gränserna mellan frisk och sjuk visar sig ha både för- och nackdelar, inte bara inför förvånade journalister. Å ena sidan – en intressant identitetslek som skapat en självlysande spänning kring Anna Odells konstnärskap. Å andra sidan – lite knepigt för henne, rent privat. Som när Anna Odell skulle nätdejta.

– Män på Tinder blev nog lite rädda för mig. Det var jättemånga som skrev: ”Jaha, är man med i ett konstprojekt om man träffar dig?”.

Kan du förstå att de trodde det?

– Ja, men vad skulle jag säga? Om jag faktiskt hade gjort ett konstprojekt så hade jag förmodligen inte sagt att det var det, säger hon och ser road ut. De flesta hon matchade med hade mycket väl koll på en av Sveriges mest uppmärksammade konstnärer. Men det var också märkligt när hon inte blev igenkänd.

– En gång var jag på dejt med en kille som verkade riktigt fin, men så hade han ingen aning om vem jag var. Det var jätteskönt att få vara anonym, samtidigt blev det konstigt. Liksom, du har ingen koll på någon kultur över huvud taget? Det är också en himla dörr att öppna: ”Vänta, jag ska bara visa dig vad jag håller på med … ”. 

Du satte dig i en rävsax?

– Ja, men istället så blev det som ett test på om de jag dejtade hade humor. Om den jag träffade klarade den osäkerheten i början, på något vis. Och jag träffade min sambo på Tinder, som jag har min femåring med.

Blev gravid med vårdare

I medierna har rubrikerna kring Anna Odells nya konstverk ”Rekonstruktion - Psyket” lyst rött senaste veckorna: ”Anna Odell blev gravid med sin vårdare på psyket”. En erfarenhet som inte direkt tvättat bort hennes rykte som gränslös.

I verket gör Odell en konstnärlig deckargåta av sin tid som tvångsinlagd i 20-årsåldern. Hur gick samtalen i personalgruppen? Försökte man mörka den vårdetiska skandalen? Varför blev journalerna tomma när graviditeten uppdagades?

– Jag vet ju mycket mer nu än vad jag visste innan. Men jag hade ju hoppats få ännu mera och tydliga svar… säger Anna Odell.

På verkets två skärmar syns långsamma kameraåkningar genom klaustrofobiska sjukhuskorridorer intill intervjuer med den anonymiserade personalen som vårdade Anna när hon var som mest sjuk i schizofreni.

Trots att det gått nästan 30 år minns många den unga kvinnan. Hon som kom direkt från ungdomspsyk, var psykotisk, okontaktbar och gömde sig bakom sitt långa hår. Som varken åt eller sov. 

En del låter chockade när hon ringer upp: Ska konstnären sätta dit dem på något sätt? Andra blir glada: ”Anna, hej!” och pratar om hennes då mycket sköra uppenbarelse. Ur minnet beskriver de henne som en svårt sjuk älva. 

En vårdare i maktposition får inte inleda en relation med en patient. Tror du att den övriga personalen känner skuld för det som hände?

– Ja, vissa. Men jag försökte inte få dem att känna så, utan var noga med att säga att det här inte handlar om att säga att de gjort fel, säger hon.

Undersökningen landar istället i ett resonemang om vårdetiska gråzoner. Det som kunde blivit polisanmält som ett övergrepp blev för konstnären det bästa som kunde hända.

Som en av de intervjuade psykiatrikerna konstaterar: ”Det är svårt att kontrollera livet”. Hon erkänner att tvivel kring vårdprotokoll är bra, även för psykiatriker.

Varför var relationen det bästa som kunde hända dig?

– Jag växte upp i en familj som hade det svårt av olika anledningar. Jag var mobbad hela skolgången. I slutet av högstadiet blev jag sjuk i anorexi och var sedan inlagd på sjukhus i långa perioder hela tonåren. Jag var borta från verkligheten ända tills den där vårdaren kom och – som jag upplevde det då – verkligen älskade mig, säger Anna Odell.

I verket säger konstnären det rakt ut:

– Jag tror inte att jag hade klarat av att ta mig tillbaka till ett fungerande liv utan att någonting så omvälvande hänt.

Duckar följdfrågor

Precis som många av Anna Odells verk kretsar ”Rekonstruktion – Psyket” kring djupt personliga upplevelser. Men trots det självutlämnande ämnet är konstnären påtagligt reserverad kring detaljerna.

Hennes kropp spänner sig och blicken flackar när jag ställer följdfrågor om tvångsinläggningen, när hon blev inburen till sjukhus av polis.

Ett sådant frihetsberövande görs bara om personen bedöms vara en fara för sig själv. Vilken fara handlade det om?

– Det känns... svårt att gå in på det tycker jag. Dels för att det inte var mitt beslut, men också för att jag inte tycker om att berätta om mig själv på det sättet. Det är inte så att jag bara vill berätta om mina trasigheter. Jag använder mig själv för att synliggöra någonting i min konst, säger hon.

Samma slags reaktion kommer när jag undrar hur relationen med vårdaren inleddes. Svaren är trevande och integriteten orubblig. Det konstnärliga råmaterialet om tiden på psyket vill hon uppenbarligen hellre göra konst av än att ge till nyfikna journalister.

Jämför sig med Jesus

På Cecilia Hillström gallery är utställningssalen fullsatt av kulturtanter. I publiken hörs beklämda suckar när Anna Odell på skärmen berättar om sina erfarenheter från tvångsinläggningen: ”Men kära nån”. Något enstaka skratt sätter sig i halsen.

Som när en i personalen sa till Anna Odell: ”Jag tror att jag är din mamma, men att jag glömt bort att jag fött dig” och tyckte att hon borde klippa sitt långa hår.  

Verket sätter fingret på hur otroligt mycket den psykiatriska vården hänger på de enskilda personerna som arbetar där. Att de är människor, på gott och ont. Hur tänker du kring det?

– Under åren jag befann mig inom vården och på behandlingshem fanns det förstås människor som var rakt igenom korrekta och fina. Men för mig var det mer något livsuppehållande; de räddade mig i nuet och hindrade mig från att ta mitt liv. Men de som hjälpt mig mer än så, det är människor som också varit ganska gränslösa själva. 

Hur då?

– De som på något sätt har haft en äkta kärlek, eller som tyckte om mig på riktigt. 

En av dessa var vårdaren som inledde en relation med Anna Odell och gjorde henne gravid. Men när konstnären ringer upp honom i verket får hon ett oväntat svar.

Vårdaren säger att han aldrig var kär i dig utan såg på relationen som en ”uppoffring” för att hjälpa dig. Han jämför sig med Jesus och Odin. Hur var det att höra?

– Det är ganska spännande att han säger så, det gör verket mer intressant. Men det är en balansgång i att använda ett sånt här material, när det samtidigt är pappan till mitt barn. På något sätt kan jag ju tänka att vissa saker kanske är en efterkonstruktion för honom... Och så är han ju speciell. 

Speciell på vilket sätt? 

– Jag tror att man kanske måste vara lite galen för att våga göra något sådant som han gjorde. Att inleda något med en så sjuk ung kvinna som jag var. 

Enligt Anna Odell var det kärleken som fick henne att återvända till människornas värld. 

– Jag upplevde det som att jag förlorat mig själv, och trodde inte att jag över huvud taget hade ett värde. Och att då bli gravid och få någonting som är viktigare än en själv… då tvingades jag gå emot väldigt många rädslor. Även om ingen hotade mig med det var jag livrädd att man skulle tycka att jag var för sjuk för att få ta hand om mitt barn. 

Så blev det inte. Istället fick Anna Odell extra uppmärksam graviditetsvård och dessutom 60 timmar med personlig assistent i veckan när barnet fötts. Det blev avgörande.

Barnet du fick med vårdaren är 27 år nu. Har ni pratat om verket?

– Ja såklart. Jag tror han känner sig stolt över mig. Och jag är stolt över honom.

Den idag vuxna sonen var 13 år när hans mamma slog igenom stort med den omdebatterade slututställningen på Konstfack.

Det var gulligt i ditt sommarprat (2010) när du berättade om hur ni var och badade, mitt under mediestormen. Din son stoppade dig då från att näcka och sa: ”Du kan ju inte bada naken nu när du är Anna Odell!” Han förstod att du var en offentlig person, och kunde skoja om det. Smart unge!

– Ja. Han är väldigt klok och har alltid varit det. Jag minns också när vi låg i soffan efter att jag hade medverkat i en debatt på Aftonbladet, och jag berättade för honom vad folk sa om mig. Då sa han: ”Men mamma, det finns människor som aldrig kommer att ändra sig, vad du än säger”. Då var han 13 år. Han hade redan sådan koll, säger hon.

Döds- och våldtäktshot

Anna Odell ser smickrat generad ut när jag berättar om mitt minne från vårutställningen på Konstfack hennes examensår 2009. Hur det myllrande publikhavet plötsligt såg henne komma och hur hela rummet roterade. Det viskades: ”Där är HON”. 

– Jag hade livvakt då under vissa tider för att jag fått både dödshot och våldtäktshot. Men det häftiga var att det vände helt så fort jag berättade att jag själv varit psykiskt sjuk. Efter det så slutade alla personliga hot mot mig.

Verket fick kraftig kritik för att ha utnyttjat vårdens resurser, och ledde till en diskussion om gränsen för konstnärlig frihet. Men för Anna Odell var det viktigaste något helt annat. 

– Många mammor till vuxna psykiskt sjuka barn ringde mig och tackade för att jag gjort verket. ”Äntligen någon som visar hur det ser ut.” Det kändes helt fantastiskt.

I gästboken på Cecilia Hillström gallery har publiken till ”Rekonstruktion – Psyket” skrivit liknande saker: ”Tack för ditt mod och din styrka”. ”Jag är djupt tagen”. ”Omvälvande!!! Upprörande!!!”.

Och trots att Anna Odell har hemligt nummer händer det fortfarande att människor ringer hem till henne och tackar för att konsten hjälpt dem.

– Ibland kan det vara människor som själva har det ganska tufft, som jag hör kanske har en schizofreni-diagnos eller så, som vill prata länge.

Känner de att du för deras talan?

– Ja, de kanske känner det. Och då vill de också dela med sig. En del säger att ”Jamen du kan väl göra något om min historia?”. Då får jag tacka, men säga att jag ju oftast jobbar på ett lite annat sätt.

Extremidrottare i kicksökning

Anna Odells konstnärskap landar perfekt i gränslandet mellan påhitt och sanning, mitt i en trauma-suktande samtid som girigt slukar berättelser som bränner till.

Men under samtalet får jag känslan av att Anna Odell som person är långt ifrån den gränslösa persona hon lekt med i offentligheten, samtidigt som provokatören i henne älskar att gäcka publiken. ”En slags extremidrottare som dras till kickar”, som hon själv beskrivit det.

Hon påminner på vissa sätt om August Strindberg, som i ”Inferno” skrev fram en mentalsjuk och mycket humoristisk version av sig själv under de ockulta och alkemiskt experimenterande åren i Frankrike. Också han narrade publiken med ett förvridet sanningsbegrepp – och fick ett rykte om att vara komplett galen på riktigt.

I ”X & Y” säger Anna Odell i filmen ”Det finns ingen gränslöst konst, bara jävligt förstoppade människor.” Tycker du det, att det finns en förstoppad syn på konst i Sverige?

– Ja, det gör det väl? Det finns en massa rädsla, både från eget och från andras håll. Hur man bedömer konst också, hur ängsligt det känns.

I det nya verket går du tillbaka till din mest sjuka tid i livet. Kan livet fortfarande vara tufft?

– Ja, det tycker jag. Idag lever jag ett mycket mycket mer normalt liv än när jag var svårt sjuk. Men jag tycker ändå att livet är skittufft på många sätt… 

Fast, lägger Anna Odell till:

– Jag är nog inte så galen som folk tror. Jag måste få hålla på med konst, då mår jag bra. Att upptäcka och utforska. Det är nödvändigt för mig att ha det i livet.