Och det är inte den första dörren Elis Monteverde Burrau öppnar åt Ali Alonzo, berättar den drygt tio år äldre poeten, författaren och ”Cyklopernas land”-profilen när jag frågar honom om hur han och Ali kom i kontakt. 

– Jag och Baba (musikartisten Baba Stilltz) gick på en läsning på Reimersholme hotell för att vi ville scouta unga röster till en antologi vi skulle ge ut på vårt bokförlag Cycle Press, berättar Elis medan Ali skruvar på sig i soffan och snart reser sig för att gå på toaletten.

– Jag hade följt Ali ett tag på sociala medier och jag gillade det han höll på med. Jag hade längtat efter en yngre poesi-scen med samma syn som jag har på skrivande, eller i alla fall på poesi: att det inte är heligt.

Ali blev, på uppmuntran av Elis, publicerad i Cycle Press-utgåvan ”Lust och fägring stor”. Drygt två år senare ger han ut diktsamlingen ”Jag tänker bli äcklig” på Norstedts förlag. Sedan dess har han också hunnit vinna Lilla Augustpriset för sin novell ”Döden i rom”. I Dagens Nyheter har han blivit kallad för ett litterärt stjärnskott och i ”En varg söker sin pod” har Caroline Ringskog Ferrada Noli nämnt hans namn i samband med en trendspaning för 2024. Resan har gått så snabbt att han ännu inte riktigt förstått den, förklarar han när vi promenerar mot tunnelbanan efter att han och Elis bokat in en tid för nästa möte (på tisdag, efter lunch, ”så vi kan dricka vin”). 

Alla fattar inte grejen med min poesi, vilket låter sjukt elitistiskt att säga

Arbetet med boken har gått bra, och han har fått stor hjälp av sin redaktör Jenny Tunedal. Men nu är han nervös inför det stundande recensionsdatumet.

– Alla fattar inte grejen med min poesi, vilket låter sjukt elitistiskt att säga. Men det skulle kännas jobbigt att bli sågad av någon som borde fatta grejen, någon etablerad poet som jag har stor respekt för, typ Anna Hallberg.

Tonen är, som ofta när Ali uttrycker sig, sansad och road. Han berättar att han redan fått en recension, av Sveriges bibliotekstjänst, och att boken där fått betyget två av fem (”vilket känns helt okej”) för att sedan skoja om att han försökt övertala sin flickvän att såga boken i ”Kult Magasin” där hon är litteraturkritiker (”det hade varit så roligt om hon skrev att hon tyckte den var jättedålig”). 

Det ska senare visa sig att just Anna Hallberg hyllar diktsamlingen i en recension i Dagens Nyheter. Domen i Expressen är mindre lyckad, där Nina Lekander recenserat under rubriken ”Jag har läst - och begriper ingenting”. Men inget av det vet vi när vi rör oss genom Stockholms tunnelbanesystem, ner i den oändliga tunneln vid T-centralen för att sätta oss på blåa linjen mot Fridhemsplan där Ali bor med sin pappa Michael Alonzo, tidigare sångare i punkbandet KSMB. I rulltrappan ringer Ali till Michael för att meddela att vi närmar oss, han pratar mjuk italienska varvat med svenska i telefonen.

Italienskan har gått i arv från farfar, och Ali förklarar att han därför pratar en gammalmodig och formell version av språket. 

— Vi niar liksom alla och förstår inga slanguttryck. När vi är i Italien skrattar folk åt oss.  

Lägenheten ligger högst upp i ett hus med Stockholms minsta hiss och när vi andfådda kliver in kommer Michael ut i hallen och hälsar. Hans hårda framtoning bryts av med ett varmt leende innan han beordrar sin son att fixa kaffe åt oss, för att sedan försvinna tillbaka till ett av rummen längre ner i korridoren. 

Det finns folk som är bättre eller lika bra som jag, som inte blivit publicerade trots att de har försökt jättelänge.

Hemma hos Michael och Ali är det fullt av saker som vittnar om deras separata konstnärskap. Ett foto föreställande Michael på scen framför ett publikhav på ena väggen, en poster från Alis medverkan på AKT UNG på den mittemot. I bokhyllan staplas Alis nyutgivna diktsamling ovanför en KSMB-skiva. 

När vi sätter oss, i ett vardagsrum där krucifix samsas med glittrande plastrenar och ett världskänt porträtt på Robert De Niro, ställer jag den mest uppenbara frågan som går att ställa till en 20-åring som just släppt sin första bok. 

Hur känns det? 

– Det känns jättekul men också lite oförtjänt. Det finns folk som är bättre eller lika bra som jag, som inte blivit publicerade trots att de har försökt jättelänge. Och så bara kastas jag in i den här världen och får ut en bok på två år.

Varför tror du att det har gått så bra för dig så snabbt? 

–Jag tror dels det beror på tur och slump. Men också på att jag inte växte upp i den kulturvärld jag interagerar med nu vilket kanske gjort mig mer skamlös och orädd.

Ali beskriver en väg till poesin som till stor del formats av internet, även om han som 13-åring fick en diktsamling av Charles Bukowski av sin pappa som han läste och tyckte om. 

– Det fanns mycket rätt dålig internetpoesi under den här perioden. Och då syftar jag inte på ”alt lit”, att författare publicerar sina böcker på nätet utan snarare fanns bilder med poesi på Tumblr och Instagram. De dikterna kanske inte inspirerade mig, men de gjorde poesin som koncept väldigt närvarande.

I mina algoritmer var det mest ”love quotes” och sådant under den här perioden, är det den typen av bilder du syftar på?  

– Ja. Och sen när jag gick i åttan, nian kom ”Milk and Honey” av Rupi Kaur. Nu tycker folk att den är så dålig att den nästan är bra. Men när den kom blev den liksom allmän. Alla tjejer hade den, oavsett om de var intresserade av poesi eller inte.

Här är det värt att göra en notering för den som inte känner till Ali Alonzos poesi sen tidigare. Att han på något vis hittade genren via Rupi Kaur, är överraskande trots att de båda publicerar mycket material online och eventuellt delar epitetet ”Instagram-poet”. Den indisk-kanadensiska Rupi Kaur skriver i en mycket sentimental och romantisk stil, hennes tårdrypande seriositet är ofta svår att ta på allvar och mycket av innehållet är så kladdigt att det blir banalt. 

Alis dikter kan snarare beskrivas som löst sammansatta ord i en följd som är rolig, associativ och ofta vacker. 

Om man redan etablerat att man är någon som kan säga vad som helst, då kan man skriva uppriktigt och ärligt utan att det blir pinsamt

Det finns något väldigt performativt i den poesi-scen du är en del av. Idén som Elis pratade om, att inget är heligt, den angränsar ofta till ironi. Tar du dig själv på allvar som poet? 

– Jag kan bara prata för mig själv, men jag tror de runt mig resonerar ganska liknande. När folk säger så ”åh, ni använder bara ironin som en sköld, ett sätt att komma undan med vissa saker” så är det sant. Och det är jätteskönt att göra så. Ironin är inte heller helig. 

Varför är det skönt att använda ironin som en sköld? 

– Om man redan etablerat att man är någon som kan säga vad som helst och bete sig hur som helst, då kan man skriva något som är uppriktigt och ärligt utan att det blir pinsamt, eftersom allt ändå placeras i en halvironisk kontext.

Vi hamnar i en diskussion om varför det är pinsamt att skriva uppriktigt där jag förlorar min journalistiska objektivitet och, av totalt egoistiska skäl, går till försvar för den genuina och skyddslösa texten. Ali håller till slut med mig och säger att han kan uppskatta författare som skriver uppriktigt, men att han behöver den halvironiska kontexten för att göra det själv. 

Under vår diskussion om ironi nämner han att han övertalat sin redaktör att inte stryka vissa formuleringar ”som kanske tre personer kommer förstå och tycka är kul”, av den enkla anledning att dessa tre personer kommer förstå dem och tycka de är kul.

Bild: Zanna Nordqvist

Har du något exempel på en sådan formulering? 

– På ett ställe i boken skriver jag ”allt åt alla / allt åt ali / ali åt allt”. Det var något Elis skrev på Twitter en gång och min redaktör tyckte vi skulle ta bort det, men jag stod på mig.

Diktsamlingen ”Jag tänker bli äcklig” kretsar mycket kring just äckel. Det är potatissallader som får gul hud av solen, spyor bestående av räkor, vitlök och persilja och en återkommande självföraktande blick på medelklassen. 

Är du en lättäcklad person? 

— Inte på en visceral, fysisk nivå. Men äckel är ett ganska enkelt sätt att förhålla sig till saker som känns ...olämpliga.

20-åriga Ali Alonzo slänger sig ofta med ord som ”visceral”. Det finns något akademiskt över hans språkbruk och det är alltså inte bara på italienska han låter som en person som är betydligt äldre än han är.

— Det äckliga i boken handlar mycket om den typen av äckel man kan känna när man är på en fest och folk beter sig på ett visst sätt. Det självgoda och karriäristiska som man också kan se i politiska kontexter; ”jag vet att det här är oärligt men nu är det såhär byråkratin funkar”. 

Att kliva in i kultur-Sverige var enligt Ali Alonzo synonymt med att kliva in i skamlösheten och ge upp tanken på att vara oppositionell och alternativ. 

– Plötsligt blev jag erbjuden gratis middag, gratis champagne och jag fick träffa olika viktiga, kända personer som jag inte kände igen och fick googla efteråt. Många av rummen jag fått tillträde till är klassiskt äckliga rum. Men det jag behandlar i boken är en känsla av att jag inte kan streta emot längre, att jag istället tänker bli äcklig, eftersom jag uppenbarligen vill gå på de här middagarna. 

Det finns mycket äckelkänslor kopplade till mat, en dikt handlar till exempel om att det är så äckligt och konstigt att kroppen är en maskin som man behöver mata

Men om branschmingeln är det utåtriktade äcklet syftar boktiteln även på det äckel som är isolerat och inåtblickande. 

— Det finns perioder då jag släpper alla hämningar, då jag bara är hemma och inte träffar någon. Även om det bara är i några dagar så är det som att man förändras av det. När jag inte duschar eller byter kläder, eller ens går upp ur sängen, då blir jag en annan person.

Dina dikter handlar ofta om mat som framställs på ett äckligt sätt. Varför skriver du om det? 

— Jag har varit mer eller mindre ätstörd och har skrivit om den perioden, även om jag inte gjort det medvetet. Det finns mycket äckelkänslor kopplade till mat. En dikt handlar till exempel om att det är så äckligt och konstigt att kroppen är en maskin som man behöver mata. Jag skriver att det hade varit mycket skönare att injicera näring i blodet, vilket jag inte tycker egentligen, för mat är jättegott. 

På Ali Alonzos Instagramstories är matbilderna ett återkommande inslag. Det är naturviner och saltgurkor med honung, ostron och ostar som ser dyra ut. Han berättar att även nu, när han är frisk, kan han äcklas av maten han äter eftersom den krockar med självbilden han hade när han var yngre. 

— Som tonåring identifierade jag mig som en trashig punkare. Och den rösten finns fortfarande i mig när jag upplever glädje från välstånd. Det fanns en rad i boken tidigare som inte är med i slutversionen, ”Jag har börjat ha råd med saker och jag hatar det”. Men det är också skönt. 

På vilket sätt var du ätstörd? 

— Jag var överviktig som barn och sen började jag gå ner i vikt på ett kontrollerat sätt. Men när jag var typ 15, slutade jag i princip äta och gick ner jätte, jätte, jättemycket i vikt. Jag led inte under den perioden, eller det gjorde jag ju såklart, men det kändes inte som det i stunden. Jag tyckte bara det var skönt vara så smal.

När jag gick i åttan, nian så var det liksom Timothy Chalamet, Pete Davidson och andra sådana pinnsmala indie- och skatekillar som räknades som snygga. Idealet var att se sjuk ut.

Han förklarar att de största äckelkänslorna kom när han började släppa på kontrollen och äta igen. 

— Det var väl två-tre år av pendling. Då jag först åt jättemycket och sen ingenting och sen jättemycket igen. 

Det finns många berättelser om kvinnliga ätstörningar. Men det är ovanligare att höra dem från en kille. Vad var det som gjorde att du blev ätstörd tror du? 

—Det handlade nog om subkulturella skönhetsideal. Att alla musiker jag lyssnade på typ var heroinister och att de killar som ansågs snygga i mina vänskapskretser var jättesmala. Det var en ganska konstig tid. När jag gick i åttan, nian så var det liksom Timothy Chalamet, Pete Davidson och andra sådana pinnsmala indie- och skatekillar som räknades som snygga. Idealet var att se sjuk ut.

Under samtalet om ätstörningar har Micael Alonzo tagit sig ut från det rum han suttit i under större delen av intervjun. Jag hör honom stöka i köket och även om han inte säger något kan jag inte låta bli att se det som ett tecken på att han vill skydda sin son från frågor som är för känsliga. Det är första gången Ali Alonzo blir intervjuad i verkligheten, tidigare har han bara svarat på mejlenkäter.

Ali Alonzo är inte bara poet, han är även aktiv inom SSU och var tidigare ordförande för en av Stockholmsklubbarna. Samtidigt skriver han frilanstexter för Arbetets och Svenska Dagbladets kultursidor, pluggar statsvetenskap på Stockholms universitet och går Aftonbladets ledarskribentsutbildning. Han förklarar de många sysslorna med att han har svårt att säga nej, och att han vill ha något att falla tillbaka på om det skulle gå dåligt med poesin. 

När jag inför intervjun läst igenom Alis publicerade artiklar har jag förstått att det finns ytterligare ett lager att applicera på denna komplexa och motstridiga människa som lyckats med den omöjliga kombinationen att vara en ironisk it-poet med ordförråd som en professor och en bakgrund som skriker elevrådsordförande: han är även religiös och gick tidigare i katolska bibelstudier, varje söndag i två år. 

Med en mamma från Uruguay och en pappa med rötter i Italien blev den katolska kyrkan ett sätt att komma i kontakt med föräldrarnas kulturella bakgrund.

Jag förstod att någon dog på korset för att vi ska få hamna i himmelen. Alla är syndare och det är det som är hela grejen.

Kan du berätta mer om din relation till gud?

— Det finns en bild av att vissa konservativa katolska präster tycker att typ allt är förbjudet. Det stämmer ju till viss grad. Men det har hjälpt mig i min tro att se på det förbjudna som synder snarare än regler. Jag förstod att någon dog på korset för att vi ska få hamna i himlen. Alla är syndare, och det är det som är hela grejen.