Hoppa till innehållet

Krönika

Ulrika Lindahl: Vuxna bakom de onda mönstren

Publicerad 4 november, 2015

ETC Stockholm

Var fanns de vuxna till exempel när jag stod där ute på skolgården och grät av frustration?

Det här är en krönika.
Det är skribenten och inte ETC Stockholm som står för åsikten.

Ulrika Lindahl

Text

Jag står utanför dörren till klassrummet och tårarna sprutar. Omkring mig står de andra eleverna i min mellanstadieklass. Jag har precis skrikit: Fattar ni inte att ni mobbar?! Och jag har fått svaret: Vaddå mobbar, det är väl när man doppar nåns huvud i toaletten.

Tårarna berodde den här gången på frustration. På att ingen förstod och att ingen gjorde något åt att de upprepade kommentarerna och skratten, de ständiga pikarna, den allt större ensamheten faktiskt var mobbning. Det riktade sig inte mot mig, inte den här gången, men jag stod inte ut med att se det och det var därför jag stod där och skrek. Vad han som faktiskt var utsatt tyckte om det jag gjorde, det visste jag inte då och det vet jag inte i dag, 25 år senare. Kanske ville han bara sjunka genom jorden. Kanske gjorde jag bara allt värre med det jag sa.