Krönika. Anna Jörgensdotter.

2014-09-07 19:04
Vi stod i periferin, ett gäng med skyltar och vrede och sorg. När Åkesson började prata började vi bua. ”Inga rasister på våra gator.” ”Antifascista.” Det gamla vanliga. Bild: Anders Wiklund/TT
Vi stod i periferin, ett gäng med skyltar och vrede och sorg. När Åkesson började prata började vi bua. ”Inga rasister på våra gator.” ”Antifascista.” Det gamla vanliga.

Vi var i nazistland, och poliserna stod i små grupper, gjorde ingenting

När rasismen och nazismen får plats i offentligheten, får en högtalare, så måste vi tala högre.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på !
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Gävle, den 16 augusti 2014. Först de rosa ballongerna vid Fi-tältet, rosa – rolig – utsmyckning på Ida Mattons Gustav Vasa-staty. Som att cykla genom ett avsnitt av My Little Pony och in i helvetet. Cykla genom en allé av nazister, SMR med utsträckta fanor och flygblad, flaskor i bakfickorna. Genom detta skulle människor vandra. Möjligen sommarens sista varma dag, med glassar, och barnvagnar. Genom detta skulle människor utan den tryggt vita hudfärgen vandra. Träffade en upprörd kompis. Det var som om vi inte förstod det vi såg. Vi var i nazistland, och poliserna stod i små grupper, gjorde ingenting. Vi skakade, det blev ett sådant omedelbart adrenalinpåslag, en fysisk reaktion, kväljande.

Vi gick vidare till Rådhustorget där Sverigedemokraternas husbil stod parkerad. Fick varsina papper att hålla upp. ”SD = Rasister”, ”Fuck SD” och så vidare. Vi stod i periferin, ett gäng med skyltar och vrede och sorg. När Åkesson började prata började vi bua. ”Inga rasister på våra gator.” ”Antifascista.” Det gamla vanliga. För när rasismen och nazismen får plats i offentligheten, får en högtalare, så måste vi tala högre. Ganska snart kom en civilpolis fram och visade sin mobiltelefon, sa att hon filmat oss, och om vi fortsatte störa kunde det få påföljder. En kvinna sa att vi betedde oss respektlöst, att det fanns äldre där som faktiskt ville lyssna. En av de äldre ställde sig nära och försökte psyka ut oss. En annan hoppade på en tjej. Vi fortsatte ropa. Tre kamrater avlägsnades. Yngre, typiska ”vänsterextremister”. Två sextiopluskvinnor som skrek lika högt och pekade finger lät polisen vara. Fler poliser kom. Det var uppenbart att det var vi antifascister som var hotet. En annan civilsnut upprepade: ”Det är en demokrati.” Men hur länge? Hitler var också demokratiskt vald, som det står på en skylt. Kan ni inte er historia?

Läser på nätet när jag kommer hem att polisen är nöjd. Ty allt har gått lugnt till. En eloge till Gävleborna. Inte för att de gjorde motstånd utan för att det inte blev bråk. Fast vi gick genom en allé av nazister. Käcka t-shirts med texten: ”Heja Jimmie.” Blandat med fanor med runstenar, flygblad med kränkningar, flaskor i bakfickor. Bara för att ingen bråkar är det inte lugnt. Också Åkesson säger i tidningen att han är nöjd.

Dagen innan hade jag och min äldsta igen pratat om nazism och om Hitler. Hon har undrat över honom sen vi var i Berlin för tre år sedan och såg alla minnesstenar i marken, plötsliga avbrott, här bodde den människan, här dödades den och den av nazisterna. Hon frågade om hon, om hon levt i nazistland, hade varit säker. Jag sa ja. Du har blå ögon, ljust hår. Du är frisk, kan arbeta. Du hade varit säker. Men det är inte sant. Som dotter till två syndikalister och antifascister hade hon inte varit det minsta säker.

När manifestationen är över kommer en rödlätt polis med aggressiv framtoning fram till mig, frågar nedlåtande om jag mår bra, om jag fått ut vad jag ville av mötet, frågar var jag ska sedan, vilka jag ska träffa. Jag säger att jag ska hem till mina barn. Då slutar han fråga. Då får jag gå.

Veckans bästa

Detta citat, från folkfrontspolitikern Vernando Valera i ett radiotal 1936, när de nationalistiska styrkorna förlorat det första slaget om Madrid: ”Det är här i Madrid den allomfattande gräns går som skiljer frihet från slaveri. Kärlek mot hat, fred mot krig. Detta är Madrid. Det är kamp för Spanien, för mänskligheten, för rättvisa. Och med sitt blods mantel skyddar kampen alla mänskliga varelser.”

Veckans sämsta

Polisiärt övervåld och skyddande av nazister. (Jag skrev texten innan Malmöhändelserna den 23 augusti, och skickade in den innan Svenskarnas parti hade möte i Gävle den 29 augusti.)

Anna Jörgensdotter
Anna Jörgensdotter 

Författare och krönikör i ETC Helg.