Joanna Górecka: Vi har blivit rädda för rösten i vårt huvud

När jag var barn ville jag hemskt gärna vara föräldralös. Det beror på att jag, av någon anledning, läste en massa barnböcker från förra sekelskiftet och de är alldeles nerlusade med föräldralik. Alla spännande romanhjältar var föräldralösa: Anne på Grönkulla, Pollyanna, både Sara och Mary i Frances Hodgson Burnetts klassiker ”En liten prinsessa” och ”Den hemlighetsfulla trädgården” – alltså, för att något någonsin skulle hända i mitt liv skulle jag tyvärr bli tvungen att spola mina föräldrar. Jag tyckte förstås att det var tråkigt, men jag såg det som ett nödvändigt ont för att lösgöra den livsförändrande kedjan av äventyr och insikter som automatiskt följer föräldralösheten. Jag önskade inte livet ur dem per se men såhär: jag hoppades kanske att vi skulle tappa bort varandra i något fjärran land och sen återförenas efter en serie strapatser.

Förutom traven av döda päron hade böckerna något annat gemensamt: romanhjältarna tog sig igenom ågren och elände, fulhet och hunger med hjälp av fantasin. Anne på Grönkulla fantiserade sig ur alla omständigheter: sin kroppsform, sin hårfärg, sitt ansikte och till med sitt namn. När den svinrika Sara i En liten prinsessa plötsligt blev föräldralös, fattig och förpassad till vinden som tjänsteflicka på sin internatskola använde hon fantasin för att överleva. Hon fantiserade fram middagar när hon var hungrig och varma kläder när hon frös.