Krönika. Rûnbîr Serkepkanî.

2017-12-20 16:00

Vårt rena samhälles fördömda

Vi behandlar våra gemensamma rum som kök. Rent ska det vara. Det som är smuts och oönskat skall avlägsnas, gömmas, tuktas, dödas från det. Det är de som arbetar, lyder lagen, trivs med åtta timmars arbetsdag, de som ser fram emot pensionen som kan vara i det gemensamma rummet med stolthet. De gamla skall på ålderdomshem. De kriminella skall in i fängelser. De dysfunktionella skall in i psykiatriska enheter. De illegala skall gömma sig. De asylsökande ska vara på flyktingboende. De deportationsdömda ska låsas in på förvar för att sedan tas bort.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


Jag besöker honom då och då. Han sitter inlåst på Section B, på koncentrationslägret Moria. Han ska deporteras. Han har två barn. Han står där bakom det höga stängslet. En algerier vill ha cigg. En pakistanier vill visa mig sina papper. Och mannen vill ut. Han har gallrats bort. De vill skicka bort honom. Han berättar att de väcker människor mitt på natten, för bort dem halvvakna och sätter dem i en båt som tar bort dem från Europa. Hjälp mig att komma ut härifrån, säger han. Ta hand om mina barn, säger han. Jag går därifrån. Jag måste gå igenom fyra stängsel tills jag är ute igen. Han är kvar, väntar på att väckas mitt på natten, skickas bort, tas bort.

Dagen efter besöker jag en annan man som sitter i samma fängelse. Vi vill berätta för honom att han har fått avslag. De måste väcka honom. Två personer bär honom till rummet där vi ska tala med honom. Han har fått en ångestattack. Han kramar hårt om sin cellkamrat. Lämna mig inte, säger han till honom. Jag har bara dig, säger han. Sedan kommer psykologen. Tänk positiva tankar, sysselsätt dig med något meningsfullt, sov gott, säger hon. Killen har lugnat ner sig vid det laget.

Sedan överlämnar vi honom till stängslen. Vi lämnar honom i det där fängelset. Psykologen påminner mig om Asylstafetten 2013, när vi gjorde en manifestation utanför flyktingförvaret i Åstorp. En person hade hungerstrejkat i tio dagar. Han talade till oss med en telefon som vi hade sammankopplat med en högtalare. Personalen säger till mig att det är mitt eget val att jag inte äter, sa han. Han slutade prata sedan. Och vi lämnade honom bakom murarna inne på deportationsförvaret, i Åstorps industriområde. Vi gick vidare.

 

Jag vet inte vad som hände honom. Om de satte spottskydd på honom, band fast allt som rörde sig i hans kropp för att förhindra honom från att göra motstånd på planet som skulle ta honom bort.

Tre dagar senare bevakar vi en rättegång mot smugglare. Jag har talat med en av dem som väntar på sin dom. Jag besöker honom i fängelset. Han är i samma ålder som min lillebror, gift, gladlynt. Han har suttit i fängelset i fyra år för att ha kört en flyktingbåt över det egeiska havet. Det tar de fyra domarna tio minuter att döma honom till 95 år i fängelse. Poliserna låter hans fru sitta bredvid honom på sista raden. De kramas i 20 minuter.  Under dessa 20 minuter gråter de, viskar tröstande ord i varandras öron, kysser varandra på kinderna. En polis kommer till honom, ber honom ovilligt att sitta med de andra anklagade. Sedan förs de iväg. Alla nio dömda. Ingen av dem får mindre än 25 år i fängelse.

 

Varje gång jag befinner mig i sådana situationer blir jag påmind om att jag lika gärna kan hamna bland dem som måste tas bort. En dag kan jag också bli en del av de fördömda. De orättvisor, gränser, exploateringar och krig som vi för, för att upprätthålla vårt parasitiska och destruktiva sätt att leva, behöver murar och fängelser.

Den kapitalistiska världsordningen kan inte överleva utan fängelser och murar. Vi har internaliserat murar till den grad att vi inte kan föreställa oss vårt välbefinnande utan dem. Fängelser är orättvisornas spegel. Det bästa sättet att förstå ett samhälles orättvisor och förtrycksmekanismer är att kolla på vilka människor som sitter i dess fängelser.

Rûnbîr Serkepkanî
Rûnbîr Serkepkanî 

Poet och aktivist.