Krönika. Theodor Kallifatides.

2021-05-11 07:00
Puffetikett
Dagens ETC

Varje människa börjar från början – det är därför det går så långsamt

Min mormor var djupt troende och hade föga förståelse för syndarna, men min icke troende morfar var givmild och förlåtande.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Prenumerera digitalt

Från

39 kr

Beställ här!

Beställ senast 26 september så får du en hel månad för bara 39 kronor. Avsluta när du vill.

Prenumerera på papper

Från

327 kr

Beställ här!

Få tidningen både på papper och digitalt. Betala per månad.

Ibland, särskilt på nätterna då jag vaknar klockan fyra på morgonen och vet att jag inte kommer att somna om, drabbas jag av missmod. Jag har haft ett långt liv och har skaffat mig mycket livserfaren­het, men vad kan jag göra av den eller med den?

Går det att dra någon nytta av den? Går det att föra den vidare till barn och barnbarn, mina eller andras? Och hur relevant är min erfarenhet?

Låt mig utveckla detta. Jag växte upp i en större by på Peloponnesos i Grekland, två år före andra världskriget. Det var ett ordnat samhälle. Där fanns storbonden, de mindre jordägarna, de egendomslösa. Där fanns en och ibland två män som kandiderade till parlamentet och höll brinnande tal på torget. Retoriken var viktig, viktigare än innehållet. I princip fanns två politiska hållningar som var möjliga. Antingen mycket konservativ höger eller mindre konservativ höger. Det fanns några människor, oftast lärare, med mer progressiva idéer, men de fick sällan gehör.

Den kristna tron var anbefallen, alla gick till kyrkan, alla gjorde korstecknet efter maten. Den sammanhållande etiska principen var att acceptera sin lott och vårda den. Man tog hand om de sina, man odlade sin jord, man höll sitt ord, man respekterade de gamla. Givetvis fanns det undantag. Det var inte nådigt att vara ett sådant. Där fanns också utvandrarna, de fattigas söner och döttrar.

Några bland dem hade med tiden blivit rika och skänkt stora summor pengar till byn som i sin tur hedrade deras minne. Den framgångsrike utvandraren var en dröm lika het som att gifta sig med prinsessan eller prinsen.

Så såg världen ut där jag växte upp.

Men kriget och den tyska ockupationen förändrade allt. Det nazistiska våldsmaskin­eriet visste inga gränser. Folk avrättades för ingenting, grekiska samarbetsmän dök upp som svampar, den svarta marknaden blomstrade, små barn dog av svält.

Lärde jag mig något av detta? Ja, en sak, att människosjälen är gränslös, att en och samma människa kan vara en ängel mot sin hund och en djävul mot ett judiskt flickebarn, att en och samma människa kan vara rädd att hoppa i vattnet men hoppar i elden utan betänklig­heter. Min mormor var djupt troende och hade föga förståelse för syndarna, men min icke troende morfar var givmild och förlåtande.

Så såg världen ut. Vissa av de erfarenheter jag gjorde då visade sig vara nyttiga när jag själv blev utvandrare. Andra kom väl till pass för livet som invandrare, som till exempel att vara uthållig, att inte ge upp och att göra sitt bästa där man är

Kan jag föra något av detta vidare?

Jag tvivlar. Världen i vilken jag blir gammal har ingenting att göra med världen jag växte upp i. De små gröna och svarta oliver jag åt som barn ser ut som mindre meloner nu för tiden, för att ta ett exempel. Havet var fullt av fisk och nu är det fullt av migranter som drunknade i försöket att rädda sig undan svälten och våldet.

Hur ska jag göra mina erfarenheter relevanta?

Genom mitt exempel? Kanske är det bästa sättet, fast generationerna inte längre lever nära varandra och dessutom vem vill leva som ett exempel? Man vill leva sitt liv, det enda, som det original man är.

Vi kan föra vidare kunskaper, men inte insikter och erfarenheter. Dessa måste var och en av oss skaffa sig på egen hand. Det är därför det går så långsamt. Varje människa börjar om från början. Hon behöver inte tvivla på att jorden är rund, det får hon lära sig snabbt. Men hur ska hon lära sig att kärleken ibland kan göra ont och att man kan leva med det.

Det finns en instans som magasinerar sådana insikter. Det är kulturen i största allmänhet, som för dem vidare, inte individer. Det är kulturen som är erfarenheternas bank. Det är därför som kulturpolitiken är nödvändig. Den är en del av infrastrukturen för att bli människa.

Dessvärre har utvecklingen gått åt motsatt håll. Kulturpolitiken har blivit en bricka i det politiska maktspelet, fast den är för viktig för det. Kulturen är allt vi har lärt oss och allt vi kommer att lära oss och den bör inte vara en del i politiken. Det är politiken som bör vara en del i kulturen.