Martina Montelius: Vad ska vi göra med alla svin?

Det enda jag tänker på i dessa dagar är vilka människor som är att betrakta som förtappade, och vilka som fortfarande står att rädda. Kort sagt: vilka människor är SVIN? I åratal har jag mer eller mindre medvetet filat på mitt svinpoängsystem. Att ha snattat ger inte så höga svinpoäng, medan den som har mördat befinner sig högt på svintrappan. Däremellan finns många grader i svinhelvetet. Intuitivt vet de flesta förmodligen var gränserna går. Otrohet kan vi förlåta, men inte misshandel. Förskingring är bättre än bankrån, eftersom det senare traumatiserar bankpersonalen. I gråzonen hittar vi kanske sådant som upprepade lögner i nära relationer, hårda ord mot medarbetare, att under en period ha varit mentalt frånvarande som förälder.

Frågan är vad vi ska göra med alla svin. Kriminella handlingar ska lagföras, naturligtvis, destruktiva kärleksrelationer brytas – men sedan då? Mitt eget livs svinhjord knatar omkring lite här och där i Sverige. En var senast jag kollade skriven på Stadsmissionens adress i en annan stad. En sover under bordet i sin lägenhet sedan många, många år. En har blivit med mecenat. Livet är så långt ur svinperspektiv, och jag orkar inte vredgas över dessa svin varje dag i kanske flera decennier till. Mörda dem är inget alternativ. För det första skulle jag säkert misslyckas, så klantig som jag är, och för det andra skulle det ju parkera mig i mördarkategorin – om än med ena foten under ”rättfärdig hämnare”-rubriken. Förlåta dem? Men det ordet är så meningslöst i sammanhanget. Själva handlingarna (jag ska inte trötta er med detaljer; det var det gamla vanliga) är själva sinnebilden av oförlåtlighet, samtidigt som jag i princip anser att ingen människa på det hela taget är omöjlig att förlåta, eller åtminstone förstå. Det är grunden för hela min yrkesverksamhet. Men principer håller sällan när det gäller det egna livet. Då hamnar handlingens oförlåtlighet i förgrunden. Någon annan får ta på sig att förstå och förlåta den som handlat. Offret får helt enkelt två sina händer. Försöka fortsätta sitt liv. Jag får gå här och leva, och veta att svinhjorden klafsar omkring bakom diverse huskroppar i olika svenska städer, äter sina tomatsmörgåsar och förrättar sitt tarv. Hänga ut dem på Instagram är inte min grej, och för övrigt har de aldrig varit med i teve, så det vore futilt.