Victor Bengtsson: Vad ska du bli när du blir stor?

Förra torsdagen var sista dagen att söka till universitetet. Även fast jag är nyexaminerad radioproducent så brukar jag ägna den sista dagen åt att bläddra bland programmen och kurserna. Det har blivit lite av en tradition, jag har gjort det ända sedan jag slutade gymnasiet. Det är som att jag under några få minuter placerar mig själv i en rad olika yrken. Psykolog, sjuksköterska, socionom och lärare. Jag börjar fantisera om att man som psykolog hjälper människor, kanske skulle jag bli barnpsykolog och jobba med barn och familjer som har det jobbigt, och lyckas hjälpa dem till ett bättre liv. Jag skulle komma in tidigt och göra en stor förändring så att allt inte behövde gå åt helvete sedan. Men sedan kommer verkligheten ikapp och jag tänker på att det som psykologer ägnar största delen av sin tid åt, är olika typer av utredningar av barn och vuxna. Att göra ADHD-diagnoser och räkna pinnar i systemet. En diagnos, en ny pinne. 

Jag fantiserar vidare och jag kommer till sjuksköterskeprogrammet, jag tänker på mig själv i Scrubs, grön rock och blåa plasthandskar och kanske ett par snygga sneakers till, som alla unga sjuksköterskor har nuförtiden. Jag tänker att jag befinner mig på akuten, sirener och rullande sängar och människor som behöver mycket hjälp. Sedan fladdrar tidningsrubrikerna förbi och tanken på att betala hyran. Och jag kommer på att skjutsköterskorna kastas omkring och är ständigt underbemannade och framför allt underbetalda för det jobb som de utför. Och hur bra skulle det kännas att springa från säng till säng och veta att varje gång man lämnar en bädd så finns det mer och mycket mer som man borde ha gjort?