Förra torsdagen var sista dagen att söka till universitetet. Även fast jag är nyexaminerad radioproducent så brukar jag ägna den sista dagen åt att bläddra bland programmen och kurserna. Det har blivit lite av en tradition, jag har gjort det ända sedan jag slutade gymnasiet. Det är som att jag under några få minuter placerar mig själv i en rad olika yrken. Psykolog, sjuksköterska, socionom och lärare. Jag börjar fantisera om att man som psykolog hjälper människor, kanske skulle jag bli barnpsykolog och jobba med barn och familjer som har det jobbigt, och lyckas hjälpa dem till ett bättre liv. Jag skulle komma in tidigt och göra en stor förändring så att allt inte behövde gå åt helvete sedan. Men sedan kommer verkligheten ikapp och jag tänker på att det som psykologer ägnar största delen av sin tid åt, är olika typer av utredningar av barn och vuxna. Att göra ADHD-diagnoser och räkna pinnar i systemet. En diagnos, en ny pinne.
Jag fantiserar vidare och jag kommer till sjuksköterskeprogrammet, jag tänker på mig själv i Scrubs, grön rock och blåa plasthandskar och kanske ett par snygga sneakers till, som alla unga sjuksköterskor har nuförtiden. Jag tänker att jag befinner mig på akuten, sirener och rullande sängar och människor som behöver mycket hjälp. Sedan fladdrar tidningsrubrikerna förbi och tanken på att betala hyran. Och jag kommer på att skjutsköterskorna kastas omkring och är ständigt underbemannade och framför allt underbetalda för det jobb som de utför. Och hur bra skulle det kännas att springa från säng till säng och veta att varje gång man lämnar en bädd så finns det mer och mycket mer som man borde ha gjort?
Jag bläddrar vidare och hamnar på socionom, jag tänker mig att jag är en spindel i nätet, organiserar allt runt en nyanländ familj. Jag ser till att familjen får någonstans att bo, ordnar sociala insatser, kanske någon fritidsaktivitet till barnen så att de har något att göra. Jag hjälper till att etablera kontakt med skolan där barnen ska gå. Sedan så minns jag ett samtal med en vän. Om hur det aldrig fanns boenden, och att standarden på boenden kunde vara låg, men att man var tvungen att placera människor där ändå. Och hur samordningen mellan institutioner tar så lång tid att det som behöver göras nästan inte är aktuellt längre. Jag bläddrar vidare och hamnar på lärare.
Jag ser mig själv som någon som är progressiv, som gillar att bli utmanad av mina elever och inte tar utmaningar och åsikter som en personlig förolämpning som bör mötas med någon typ av straff. Jag ser mig som en lärare som ser det som min uppgift att göra eleverna intresserade och nyfikna. Och inte som en sådan som tycker att det är elevernas fel när det inte går att bedriva lektioner. Sedan kommer jag på hur lärarutbildningen fungerar, att man knappt lär sig planera eller hantera svåra klassrumssituationer. Sedan tänker jag på yrket och hur eftersatt det är. Och hur stilla det står. På många ställen ser det ut på samma sätt som när jag gick i skolan, kulturen är densamma.
Jag klickar bort rutan med olika sökalternativ. I stället kollar jag på min studieskuld. Får lite ont i magen och ångrar som vanligt att jag inte blev civilingenjör.
