Vi var tagna av stundens allvar. Det blev en paus i vårt samtal. Min vän började sjunga: ”Rolihlahla Mandela”. Jag stämde in: ”Mandela says freedom now.” Vi hade aldrig sjungit tillsammans, han och jag, men förstod att vi har en gemensam sångskatt sedan barnsben. Min mor ledde (S)-kören i Tranås och övade sydafrikanska sånger vid pianot så att jag, som lekte på våningen ovanför, lärde dem utantill. Hans mamma var aktiv i Bröd och Fiskar och han fick med sig både slagord och sånger från otaliga möten. Samma sak utspelades ett par dagar senare, med en annan vän, som lärt samma sånger på sitt konfirmationsläger. Solidaritetsrörelsen verkar ha genomsyrat hela det svenska samhället under vår uppväxt på 80-talet. Isolera Sydafrika-kommittéer (ISAK), Afrikagrupperna, politiska partier, kyrkor, fackföreningar och idrottsföreningar engagerade för ANC och mot apartheid. Också den svenska regeringen, med dess handel- och biståndspolitik var i allra högst grad involverade.
Faktum är att ingen vet hur mycket pengar som sändes till Sydafrika under de här åren. Minst 2,5 miljarder ur statskassan. Plus alla ideellt insamlade medel. Halva ANCs budget lär ha kommit från Sverige. Och Sverige var också det första landet Mandela besökte efter sin frigivning ur fängelset. Ett välfyllt Globen mottog honom.
I efterhand ser striden enkel ut. Apartheidregimens rasister på ena sidan, goda demokratikämpar på den andra. Idag sägs världen vara mer komplex, men kampen var inte mer svart-vit då än nu. ANC hade en väpnad gren och Mandela, dess ledare, var terroriststämplad. Det var kallt krig. Diktaturens Sovjet stödde demokratikämparna medan demokratins USA stödde den vita fascistregeringen. Moderaterna röstade mot sanktioner i riksdagen. Och Moderata Ungdomsförbundet deltog inte i ISAK som de andra ungdomsförbunden. Det var långt före de nya moderaternas upputsade image. Kampen mot kommunismen var viktigare än kampen för demokrati. Det svenska näringslivets intressen var viktigare än mänskliga rättigheter.
Fanns det någon grund för Mandelas terroriststämpel? Inte om terrorist är någon som med militära medel vill sätta skräck i civilbefolkningen. Men terroristlagstiftningen används då som nu för att slå ner legitima demokratirörelser. ANCs väpnade gren bildades efter en massaker på obeväpnade demonstranter.
Idag är det många som vill slå sig för bröstet: "Titta vad vi var bra! Då." Hade däremot striden stått idag, hade Sverige inte haft lika mycket att stoltsera med. Solidaritetsrörelserna och kyrkorna kanske, men inte regeringen. Moderaterna var som bekant inga varma anhängare av ANC ens när det begav sig. Och den moderata biståndspolitiken under Gunilla Karlsson har inte varit ett under av stöd till folkrörelser och demokratiseringsprocesser. Men även om vi hade haft en socialdemokratisk regering hade vi inte stött ANC lika förbehållslöst. Då var vi neutrala, åtminstone på pappret, och kunde säga: "Å ena sidan Sovjet, å andra sidan USA. Vi har vår egen moraliska kompass." Idag, ifall USA terrorstämplar någon, utelämnar svenska regeringen personen eller fryser dess tillgångar. Och Sverige kan inte införa sanktioner, då vi är underställda EUs gemensamma handelspolitik.
De här dagarna ska vi rätteligen använda till att hylla Mandela. Men än viktigare är att verka i hans anda. Det finns många folk som idag slåss för sina rättigheter, sitt människovärde och sitt land, t ex Polisario som kämpar för sitt Västsahara. Ifall vi skulle införa sanktioner mot Marocko och skicka ett par miljarder till Polisario skulle det drastiskt förändra maktbalansen. Istället sluter EU nya handelsavtal med Marocko och det lilla bistånd Sverige skickar är humanitärt stöd till flyktinglägren. Om Polisario skulle återuppta den väpnade kampen skulle de antagligen terrorstämplas. Frågan är: Var vill vi stå imorgon, när dagens hjältar hyllas, bland hycklarna som drar nytta av tillfället eller bland de verkliga vännerna?
