Krönika. Martina Montelius.

2019-03-24 17:15
Puffetikett
Nyhetsmagasinet ETC

Tänk om jag inte passar in i Sverige längre

Jag är ingen fanatiker. Jag skulle inte kasta ägg på Mattias skottkärra.

SD:s Mattias Karlsson dricker kaffe hemma i Älmeshult, säger “fan” och har en stor hund. Det är bara ett exempel på att han är en helt vanlig människa, som du och jag! Han säger “tack” när han får hjälp att slipa en lie, han kramar en taxichaufför, och nazister gillar inte honom.

Allt detta, och mycket mer, framgår av SVT-dokumentären “Mattias Karlsson – året fram till valet” – en långsamt, nästan smeksamt berättad film, med närbilder på Mattias händer när han bläddrar i papper, Mattias ben när han rör sig genom korridorer, Mattias mun när han tuggar på en smörgås och säger “Det var gott.”

Nu har ju Karlsson lämnat sitt uppdrag som SD:s gruppledare. Strikt talat är han inte längre en offentlig person i Sverige. Alltså måste porträttet betraktas som – ja, kanske någon sorts variant av en skildring av en folkkär artist som bestämt sig för att dra sig tillbaka. Men är Karlsson verkligen folkkär?

Nej, han är en vanlig, trevlig kille som börjar bli utbränd, särskilt sedan hans flickvän gjorde slut. Det läskiga med filmen är hur hans parti får möjlighet att visa sig från sin allra normalaste sida. “Vi propagerar inte alls för marknadshyror!” “Vi är bäst på att ställa upp för invandrarkvinnor!” “När vi har möte gör vi lite svenska tapas, kan man säga!” Ja, så kallar Mattias korv- och ostbitarna han bjussar Jimmie och ett par andra partikamrater på. Det är ett exempel på Sverigedemokraternas öppna svenskhet!


Prenumerera på Dagens ETC:s nyhetsbrev

 

Och så får vi se när Kent Ekeroth blir utesluten, så att vi inte tror att den galenpannan har något att säga till om längre. Skönt. Nu är SD ett parti som har nolltolerans mot rasism. Det var skönt att höra.

Det finns också inslag där Karlsson får obekväma frågor av journalister, men dessa klipp är blixtsnabba, och intrycket blir att vi mest ska förstå hur pressad han är – men ändå trevlig mot tevepersonalen som pudrar och dirigerar honom när han ska in. Och han låter sin axel ge stöd åt en känd antirasist när denne ska gå av en scen! Alla som fortfarande känner obehag bland Sverigedemokrater måste vara sjukt polariserande och fanatiska, tänker jag när jag ser detta. Till exempel jag.

Jag har träffat Jimmie Åkesson och debatterat mot Richard Jomshof. Då var jag artig mot dem. Så jag är ingen fanatiker. Jag skulle inte kasta ägg på Mattias skottkärra, och jag förstår mycket väl att han är snäll mot sin mamma och att han har en stor hund som lufsar efter honom när han rör sig genom den röda stugan för att stryka en skjorta inför ännu ett viktigt möte, samtidigt som han förhör sonen på multiplikationstabellen.

Det är inte det. Jag undrar bara om det alltså är allmän konsensus nu i Sverige, att SD är ett parti bland andra, med skämtande, mentholrökande killar och tjejer som bara försöker utföra sitt hårda arbete som “svenska landslaget i politik”, som Jimmie kallar dem i filmen.

Jag tycker fortfarande att deras partiprogram är skakande läsning. Men jag känner det ju när jag skriver det: att även den åsikten börjar bli lite ute.

Tänk om jag har en helt annan nedärvd essens än nästan alla andra i detta land. Tänk om jag inte passar in i Sverige längre. 

För övrigt anser jag att det roligaste i filmen var när Karlsson tyckte att det var tråkigt att feministerna har approprierat knätofsmusiken OCKSÅ!

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.

DIGITAL PRENUMERATION

FÖRSTA MÅNADEN GRATIS!

Läs alla artiklar från nyhetsmagasinet ETC utan kostnad första månaden. Därefter är priset 63 kronor/månad. Ingen bindningstid. Du får dessutom nyhetsmagasinet ETC till din mejl varje fredag. Beställ för att läsa direkt.

Genom att klicka på ”Prenumerera” godkänner du prenumerationsvillkoren och samtycker till att ETC-företagen hanterar dina personuppgifter