Krönika. Katarina Mazetti.

2020-07-06 19:24
Katarina Mazetti tycker att det pågår mycket killgissande i Sverige. Illustration: Shutterstock
Katarina Mazetti tycker att det pågår mycket killgissande i Sverige.
Puffetikett
Dagens ETC

Sverige är ett land med självgoda besserwissrar

Självgoda besserwissrar kan bli hur elaka som helst, men de är sällan så tydliga att det går att stämma dem för förtal. Och i vårt lilla, lilla land har vi inte mindre än två politiska partier som bygger huvuddelen av sin verksamhet på dessa självgoda besserwissrars utsagor och killgissningar, skriver Katarina Mazetti.

Dagen efter att chefsåklagare Krister Petersson meddelat att man såg Skandiamannen Stig Engström som Palmemördaren och beslutat att lägga ner en utredning som kostat närmare en miljard fylldes tidningarna av missbelåtna, självutnämnda ”experter” som ansåg sig sitta inne med den verkliga sanningen. Aftonbladet hade 7–8 stycken av de mest kända på bild på sin förstasida. Hur smart vore det att lägga ytterligare en miljard på att ytterligare skymma bilden av Palme som statsman för att bara minnas honom som det eviga mordoffret? De flesta inblandade var ju hur som helst redan döda.

Men så resonerar inte den självgoda svenska besserwissern.

Några dagar senare mötte jag en granne, en pensionerad överläkare, som fnissande anförtrodde mig: ”Jag och mina kollegor kallar honom inte Tegnell längre…vi säger doktor Tengele…” En elak antydan att statsepidemiologen Tegnell agerat som nazidoktorn Mengele som experimenterade på lägerfångar. 

Självgoda besserwissrar kan bli hur elaka som helst, men de är sällan så tydliga att det går att stämma dem för förtal. Man finner dem ofta i grupper som haft (alltför) stor cred och trovärdighet, de kan vara professorer, chefer och ledarskribenter som gått i pension och plötsligt upptäcker att ingen lyssnar till dem längre. En del är självgoda killgissare av naturen. Många är äldre män men inte alla, (jfr Lena Andersson, förste killgissare i DN).

Och i vårt lilla, lilla land har vi inte mindre än två politiska partier som bygger huvuddelen av sin verksamhet på dessa självgoda besserwissrars utsagor och killgissningar: Åkesson sitter tyst i möten och kommittéer hela våren, men dyker plötsligt upp och vet hur coronan borde ha hanterats. Och bakom sig har han arméer av självgoda besserwisser-nättroll. Lite tungt har de det kanske just nu, eftersom coronan inte kan skyllas på invandringen sådär.

Och Ebba Buschs påhopp om att svensk coronastrategi skulle vara avsiktligt mordisk ska sent glömmas. Vadå ”Krist”-demokrater? Hur var det nu med budet att inte vittna falskt mot sin nästa? Hela KD borde anmälas för så kallad renommé-snyltning när de kallar sin snåla, intoleranta politik ”kristen”.


Prenumerera på Dagens ETC:s nyhetsbrev

 

Sista ordet är naturligtvis inte sagt om vare sig Palmemordet eller corona. I många månader ska vi fortsätta att bombarderas med analyser av dödstal vs olika strategier, med sifferkolumner där killgissningar står som spön i backen och trollen väser i undervegetationen.

Det enda goda som kommit ut av detta är att det numera står klart att en del tidigare självgoda besserwissrar bland makt­havare avslöjats. Alla som hävdade att äldrevård kunde bli både billig och effektiv av att boenden kommunaliserades, privatiserades och/eller stängdes kan nu avläsa effekten. Samtals­linjer till stöd för självmordsbenägna överbelastas nu av ensamma pensionärer: Många ber om att få dö. 

Jag vill avsluta med en av de effektivaste sågningar jag läst av den äldrevårdpolitik som infördes när vård­ansvaret lades på kommunerna på 90-talet, då den tidens besserwissrar hävdade att människor VILLE bo ensamma, därhemma och att det blev billigare så. Citatet är hämtat ur folkkära poeten Bodil Malmstens  bok ”Mitt första liv” (2013). Hon skriver om ålderdomshemmet i Fåker, där hennes mormor bodde sina sista år:

”Ålderdomshem hette det, och inte något med care som alla vinstlängtande företag som tar hand om gamlingar nuförtiden.”

Bodil Malmström kallar benämningen av det sätt vi tar hand om de äldre för ”omsorg” för en eufemism.

Hon skriver: ”Att de utförsäljande har mage att kalla sin brutala hantering av gamla människor för omsorg och att de är skamlösa nog att kalla köpandet och säljandet av den sista tiden i en människas tid för en produkt. De vårdskandaler som avslöjas en gång i veckan är inte enstaka olycksfall i hanteringen, de är resultatet av hanteringen, vårdskandaler är slutprodukten av ett ruttet och människofientligt system. ”

Hon skriver att ålderdomshemmet i Fåker när hon var barn var en rättighet, en värdig reträttplats för socknens gamla, ingen avstjälpningsplats. Att ålder­domshemmet i Fåker kallades ”Hem­gården” var alltså ingen eufemism.

Bodil Malmsten fortsätter:

”En gammal människa i Stockholm berättar för mej att man där tyst och smygande lägger ner servicehusen för äldre. De gamla som sett fram emot ett rum på servicehuset, en ålderdom med trygghet och umgänge, med gemensamma matsalar och sällskapsrum men teve och kinaschack kan känna sej blåsta. Var och en får tillbringa sina sista år ensamma – förutsatt att de har ett eget hem, annars får de skylla sig själva. Där får var och en sitta och vänta på att få sin kalla matlåda av ett mobilt team. Ett utbränt och underbemannat team, anställt av någon av alla de franshiser som alla heter något med care.”

Katarina Mazetti
Katarina Mazetti 

Skribent och författare som bland annat har skrivit de hyllade böckerna Det är slut mellan Gud och mej och Grabben i graven bredvid.

Skriver krönikor i Dagens ETC en gång i månaden.