Ur den legenden talar samma dröm – att inifrån vara vad som endast kan betraktas utifrån. Konsten är bara ett guldstoft penslat över verkligheten för att fixera den. Under ytan finns en levande människa, innesluten och bevarad av den gyllene hinnan.
Det var mitt eget hjärta som slog i hans kropp. Därför hade jag ofta svårt att gå därifrån.
Länge hans ansiktes orörligt svävande fågel.
Länge denna gyllene frid, slutande honom inne som under en sovandes ögonlock.”
Orden är Sven Lindqvists, ur romanen ”Myten om Wu Tao-Tzu”. Det handlar om den oerhörda möjlighet som ryms i begreppet ”inlevelse”. Inlevelse är inte att ”förstå”, utan snarare, som jag ser det, att likna vid skådespelarens hantverk. Det vill säga: en skådespelare får aldrig låtsas. Skådespelaren lånar ut sina egna grundfärger, eller fragment av sig själv, till sin rollgestalt. Guldstoftet är i detta fall texten – i konsten liksom i livet är det orden som är mänsklighetens byggstenar, från det ögonblick vi börjar forma ord till dess att vi får afasi eller dör.
I sällsynta ögonblick kan vi komma nära det konstnärliga mötet i vardagen: när familjen för en sekund är i harmoni, innan någon ramlar och slår sig. När ett kärleksmöte blir så starkt att de inblandade tycks överträda varandras själsliga landsgränser och bli en enda extatisk kontinent, fri från den välgrundade skräck för brutal separation som annars präglar livet. Eller när du står i en oansenlig glänta, invid en snart bortforslad parkbänk eller ett vattendrag som till och med de gråaste fiskarna glömt, och plötsligt finner att du är ensam, i ordets klaraste och tryggaste mening. Inte ensam i världen, utan ensam med världen, utan rädsla. I de stunderna är parkbänken, stavparketten, det yoghurtsolkiga lakan där kärleken erupterar, likvärdiga med Forum Romanum i Rom. Heliga platser, även om Gud är lika bortvänd som förra torsdagen.
Men för det mesta behöver vi det konstnärliga uttrycket för att komma dit. Och för att påminnas om vad det egentligen är vi gör när vi förhåller oss till varandra. I stället för att bräka: ”Vendela, hon har då alltid varit en näbbgädda av kolossala mått” kan vi lära oss att leka att vi är Vendela. Beträda hennes inre näbbgäddesalar och titta ut genom hennes möjligen av strida tårar muskeltrötta ögonglober. Och den man en gång har lekt att man är kan man aldrig mer döma.
Sven Lindqvists 35 böcker duger bra för mig när jag ombeds argumentera för vikten av tillgång till konstnärliga uttryck i alla sorters samhällen. Den som har ett avvaktande förhållande till Buddhaskulpturer kan börja med klassikern ”En älskares dagbok” från 1981. Sedan är det bara att kuska vidare genom oräkneliga lindqvistska universa, och sedan är man livstidsvaccinerad mot att anse att författare är skönandar och lättingar som bara sitter och känner efter. Att skriva är som att gräva diken, sade en gång Mare Kandre. Det är sant. Och Sven Lindqvist måste ha haft ett par av de valkigaste inre arbetarhänder litteraturhistorien har utstött ur sin evigt expanderande och polyrytmiskt krängande födelsekanal.
Lindqvists första bok heter ”Ett förslag” (1955). Bara det. I en värld som dignar under bördan av tusen sinom tusen bredbenta påståenden är det mer försynta förslaget en bräcklig nåd att stilla bedja om.
För övrigt anser jag att det är alldeles för länge sedan vi pratade om Forum Romanum i Rom. På min ålders höst ska jag arrangera gruppresor dit. För människor som vill prata med trasiga pelare.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
