et där med vänskap är inte riktigt som förr. Det har dykt upp en digital version med helt nya regler och koder.
Internet är ett fantastiskt gränslöst vardagsrum där du kan hänga med vem du vill när du vill. Och det är ju vackert att det är så lätt att följa vänners liv och vardag även om de råkar hamna på en annan kontinent. Men det skrämmer mig att det också är så lätt att bli ovänner.
Det har hänt mig ett par gånger att människor plötsligt försvinner från min digitala bekantskapskrets efter ett meningsutbyte där våra världsbilder har kolliderat. Vi har haft olika åsikter om någon konflikthärd långt hemifrån och plötsligt inser jag att jag är bortplockad ur deras vänlista. Utan närmare förklaring. Cyberrymdens vänskaper havererar ljudlöst. Inga gräl, inga tårar, inga dörrar som smäller. Bara ett klick.
Det är klart att det är behagligt att bygga sin egen åsiktskorridor. Men varför är så många så stolta över att sortera bort varandra? Jag ser människor skryta med att de minsann gör sig av med alla vänner som delar artiklar från Avpixlat, Fria Tider eller någon annan av cybervärldens trollhålor. Som om en utraderad vänskap skulle vara en insats mot SD-lögner och sexistskämt.
Det är ju precis tvärtom. Enda sättet att slå hål på lögner och fördomar är att fortsätta samtalet med dem som inte tycker som vi.
De där människorna som inte ville ha mig kvar bland sina vänner i cyberspace stod mig visserligen inte särskilt nära längre. Men de fanns ändå där av en anledning. Vi har varit vänner. En gång i tiden har vi suttit uppe hela natten och skrattat åt ingenting alls. Det var länge sedan, men minnen borde väl i alla fall vara så pass mycket värda att vi kan lyssna på varandra en liten stund. Ändå raderar vi varandra.
Varför vräker vi egentligen ut vår omvärldsanalys på nätet? Vi har ju för länge sedan raderat alla som inte håller med. Tror vi att vi gör världen bättre, eller är det bara vårt eget varumärke vi vårdar? Delar vi artiklar och filmsnuttar bara för att visa hur pålästa, insiktsfulla och varmhjärtade vi är?
Jag måste nog erkänna att jag har mått rätt bra över de virtuella ryggdunkningar som jag har fått när jag har kastat mig in i någon Facebook-debatt. Och ärligt talat så sörjde jag nog inte över dem som klippte de digitala vänskapsbanden efteråt.
Men det är inte tummen upp-symbolerna som bestämmer vem som vinner samhällsdebatten. Jag som inbillar mig att jag tar en diskussion för att göra skillnad måste nog inse att jag har förlorat i samma ögonblick som någon som inte tycker som jag slutar lyssna. De som gav mig tummen upp behövde nog inte övertygas.
Så här kommer en efterlysning. Du som satt bredvid mig på tyskan i högstadiet, gick på min ridskola eller badade i samma sommarsjö. Du som röstar på SD i dag eller skriver arga insändare om att ”hen” faktiskt betyder höna på engelska. Vi kan väl försöka mötas i cyberrymden. Ni är välkomna in i min åsiktskorridor. Stöka gärna till lite. Jag lovar att bjuda på kaffe.
