BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Vi har nu sett tre månader i rad där den globala temperaturen är 1,5 grader över det normala. Ni vet, målet världens länder skulle sträva efter i Parisavtalet. Nu helt grusat. Och ändå sitter regeringen, eller ska jag kanske säga socialdemokratin, och funderar på om man ska ta och elda upp lite mer brunkol. Och därmed, om det vill sig illa, släppa ut ytterligare 1,2 miljarder ton koldioxid.
Är detta något att bråka om? Ja, det är det absolut största klimatbeslutet någonsin för en svensk regering. Det motsvarar Sveriges totala utsläpp i cirka 24 år. Och vill man få absolut ingen att skölja ur sin mjölkförpackning, ta tåget fast det är dyrare och överväga vegetarisk mat då ska man ta beslutet att sälja skiten till de som tänker elda vidare. Luften skulle gå ur samtliga väl viljande människor. Och om ingen miljöpartistisk topp är beredd att sätta sin plats i pant för det här, vad ska då till? Införandet av dödsstraff? Barnagan åter?
För några år sedan intervjuade jag på en scen dåvarande miljöminister Andreas Carlgren om just detta. Jag påminde honom om att en annan centerpartistisk miljöminister, Olof Johansson, faktiskt hade klivit av regeringen när man beslutade att bygga Öresundsbron med ökande biltrafik som följd. Jag frågade:
– Vad skulle kunna få dig att avgå Andreas?
– (lång tystnad)
– Tänk efter.
– (längre tystnad)
– Om jag hjälper till lite. Tänk dig ifall man hittar olja i Sverige, skulle du avgå om vi utvann den?
– Nä.
– Men om man hittade oljan på Ekerö, där du bor.
– Nä.
– Men om man borrade i din trädgård.
– Ja, då ja, sade miljöministern och log.
Eftersom 1,5 grader är kört återstår då för världssamfundet att klara tvågradersmålet. Så, hur fixar vi det? Ja, i en alldeles färsk uträkning om vår koldioxidbudget, det vill säga hur mycket hela världen kan släppa ut för att jorden inte ska bli mer än två grader varmare, fick man fram siffran 335 miljarder ton koldioxid. Det skulle i nuvarande utsläppstakt ta åtta år att passera den gränsen. Och Vattenfalls brunkol skulle då motsvara en tredjedels procent av detta. En hyfsat stor andel.
Det är verkligen nu eller aldrig.
Så vill ni ansvariga politiker i era memoarer skriva att:
”Jag gjorde en historisk insats och nedläggningen av kolgruvorna och annullerandet av utsläppsrätterna blev ett föredöme för hela världen och den gnista klimatomställningen behövde.”
Eller.
”Medan indierna stekte ägg direkt på sina trottoarer sket jag i alltihop och eldade vidare med några maffialiknande skattesmitande tjecker. För pengarna fick Vattenfallcheferna en okej fallskärm. Förresten gillar jag inte mina barnbarn. Och inte indier heller.”
Ni bestämmer.
Tills dess får vi försöka stå ut med de meningslösa ritualerna där journalister intervjuar ansvariga ministrar som har stoppat lovikkavantar i munnen och lyckas undvika att svara på de jobbiga frågorna trots att de upprepas ett otal gånger och förhala frågestunden tills väderrapporten äntligen befriar dem från ansvar. Vad är fel egentligen?
Gedigne hållbarhetsprofessorn Karl-Henrik Robèrt formulerar problemet så här:
”Vårt största hållbarhetsproblem är inte ...
Klimatförändringen, förgiftningen, minskande matproduktionskapacitet, sjunkande grundvattennivåer, minskande biologisk mångfald, fattigdomen, terrorismen, ekonomiska tillväxten, girigheten eller de felaktiga ekonomiska modellerna.
Problemet är att våra ledare leder inte.”
Snart får vi en ny miljöminister. Mitt förslag är att vi startar en kolgruva på dennes tomt bara för att se reaktionen. Kan ge en vink om fortsättningen.
