Krönika. Rûnbîr Serkepkanî.

2017-12-29 18:00

Skäggetorps olycksbarn i myndigheternas likgiltiga våld

”Efter att socialtjänsten fem månader senare sade nej till att skicka honom till ett behandlingshem blev hans hjärta inflammerat genom en smutsig spruta.”

Jag kommer ihåg när Ahmad kom till Sverige för tio år sedan. Han var en fin ung man på femton vårar. Han var nyfiken på världen. Han tränade kampsport, spelade fotboll och skötte sina studier. Han var långsam på att lära sig men när han väl förstod vad det handlade om, så flöt det på. 


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


Sedan förstördes han av droger, våld, ojämlikhet och en osläckt törst efter kärlek. Det är inte lätt att växa upp i Skäggetorp. En icke-vit tonåring från Skäggetorp har sannolikt en familj som är försatt i ständig förvirring, konstant sökande efter att förstå vad myndigheter vill säga till dem, kräva av dem och har förberett för dem – med alla brev som ramlar in i de gråa lägenheternas brevinkast.

Samhället visar upp en rädsla för icke-vita tonåringar från Skäggetorp. De skickar poliser dit för att få fatt på dem. Och polisen leker en  brutal katt och råtta-lek med invånarna, genom att markera deras grannskap som ”problem­områden”.

Många av de som inte själva bor i ”problemområden” och således inte lider av några problem genom det systematiska förtryck som boenden där utsätts för skriker hurra, åt skärpta straff och mer pengar till polisen.

”De unga männen” svarar med att skaffa sig makt genom att sluta sig samman i gäng som oftast är hypermaskulina, våldsdyrkande och exklusiva brödraskap. 

Ahmads familj var en sådan familj. Systrarna gick i skolan och de jobbade och slet för att ta hand om de familjemedlemmar som aldrig någonsin skulle få en plats där de skulle känna sig stolta i samhället. De följde med dem till sjukhus och tolkade traumatiska upplevelser för psykologer som inte kunde förställa sig vad som hade hänt dem i ”hemlandet”. 

Ahmad flydde maktlösheten genom att bedöva sig med tramadol, amfetamin, knivar och gängsammanslutningar. Ingen i familjen kunde tro att han hade hotat en ICA-kassörska med en kniv mot halsen.

De kunde inte tro att det var han som låg bakom alla försvunna ägodelar och pengar. Det tog dem lång tid att acceptera att deras kära Ahmad hade blivit narkoman. 

Till slut blev Ahmad, killen som var hela släktens älsklingspojke, till en främling för dem. De var ensamma med en tung narkoman som lurade dem, manipulerade dem, försatte dem i ständig stress och rädsla för att det skulle hända honom något.

Saker hände honom. Han blev häktad många gånger för rån, misshandel och andra brott. Han tog överdoser – och överlevde varje gång. Han blev aldrig dömd. Han fick ingen vård heller. Eftersom vi i Skäggetorp inte litar på polisen. Vi litar inte på samhällets insatser. 

Ahmad var sjuk för att han var narkoman. Men hans sjukdom ses som ett brott. Därför är alla åtgärder för att hjälpa honom en blandning av vård och straff. Ahmad utgjorde fara för sig själv, sin omgivning och samhället.

När han till slut kom fram till att han ville bli ren och på eget initiativ gick till socialtjänsten, meddelade de att det skulle ta dem runt tre månader för att fatta beslut om behandling. Under dessa tre månader föll Ahmad tillbaka i missbruket.

Efter att socialtjänsten fem månader senare sade nej till att skicka honom till ett behandlingshem blev hans hjärta inflammerat genom en smutsig spruta. Han dog nästan. Socialen ändrade fortfarande inte sitt beslut. 

Familjen skrek efter hjälp från socialen, polisen, vilken myndighet som helst. Men socialtjänstens velande höll på att ta livet av hela familjen. I samarbete med vänner, släktingar och grannar, kunde familjen till slut lura Ahmad tillbaka till ”hemlandet”.

Han har varit där i sex månader och nu är han ren. Han är under sina nära och käras vård. Det pågår ett krig där han är. Men det är säkrare för honom att vara där än i Skäggetorp. För någon vecka sedan ringde socialen till familjen och meddelade att Ahmad hade beviljats tvångsvård.

Ni är lite försenade, svarade familjen. Om vi hade väntat på er skulle han ha varit död. Nu är han ren utan era byråkratiska och skuldbeläggande åtgärder. 

Jag undrar hur många fina tonåringar som blir förstörda i limbot av droger, våld, fattigdom och marginalisering. Hur många familjer lider och får sina liv förstörda i ett samhälle som kriminaliserar missbruk i stället för att hitta lätta vägar för att deras nära och kära ska få den vård de behöver.

I Sverige var Ahmad en kriminaliserad och avhumaniserad missbrukare, lämnad i byråkratins likgiltiga våld. I sitt hemland är han en medmänniska som måste helas, komma tillbaka till sitt rätta kärleksfulla jag.

Rûnbîr Serkepkanî
Rûnbîr Serkepkanî 

Poet och aktivist.