Min första formella kontakt med universitetet var 2011 då jag läste en A-kurs i genusvetenskap. En på den tiden typisk direkt-från-gymnasiet-kurs, lite lättsam och lite kul. Under terminens gång gick vi igenom de stora strömningarna inom feminismen; radikalfeminism, postkolonial feminism, queerfeminism och allt vad det var. Snart nog utkristalliserades också feminismens många och tunga inre motsättningar. En särskild central konflikt visade sig finnas mellan socialistisk och liberal feminism.
I förra veckan kom det fram att statsminister Magdalena Andersson har anlitat en städfirma som haft en papperslös anställd. En ung kvinna från Nicaragua som nu sannolikt kommer att utvisas. Ett liv slaget i spillror. Tyckonomin lät förstås inte vänta på sig, drösvis av heta åsikter om alltifrån säkerhetspolitik till migrationspolitik strömmade in i på sociala medier och kultursidor. Schismen mellan socialistisk och liberal feminism blixtbelystes plötsligt.
Under tiden jag pluggade genusvetenskap var vi på studiebesök i riksdagen där vi träffade representanter för partiernas kvinnoförbund. I synnerhet minns jag Liberalernas Barbro Westerholm, en vältalig och karismatisk kvinna. Jag har inget ont att säga om henne. Hon ställde dock lite anspråkslöst den retoriska frågan: ”Varför är det för socialdemokrater okej med rot- men inte rutavdrag? Är det för att man ser ner på traditionellt kvinnliga sysslor?”
I DN (10/1 2022) frågar sig den socialliberala skribenten Isobel Hadley-Kamptz om det verkligen är så okomplicerat att bara säga ”städa undan din egen skit” till kvinnor mitt i livspusslet. Hon presenterar en dikotomi där antingen statsministerns make hade behövt städa, eller att man anlitat en piga. Inte alls ett enkelt val, tycker Hadley-Kamptz. Och dessutom, på grund av att vi lever i ett patriarkat, så förväntas män fortfarande inte ta lika stort ansvar för hemmet som kvinnor gör. Och vips fanns det bara ett alternativ kvar; nämligen att någon annan kvinna kommer och städar. Tills detta dilemma är löst ska inte diverse ”vänstermän” (hennes ord) komma och gasta om enklare tider då socialdemokrater hade en ideologisk ryggrad och inte subventionerade hushållsnära tjänster.
För det är här knäckfrågan ligger. Ser man från vänsterhåll ner på traditionellt kvinnliga sysslor? Nej. Vi kräver att arbete och omsorg delas lika mellan alla parter. Att leja över smutsgörat på en annan kvinna är inte att frigöra kvinnor från hemmets bojor, det är bara att fängsla en annan kvinna vid dem. Hadley-Kamptz avslutar texten med att konstatera att förskjutningen av hemarbetet från medelklasskvinnor över till arbetarkvinnor inte är hennes feminism, men insinuerar frågan ”vad ska vi göra under tiden då?”.
Vad just Magdalena Andersson med familj ska göra medan jämställdheten står och stampar är inget jag är överdrivet intresserad av. Kanske ha en stab med anställda där städ ingår i arbetsuppgifterna istället? Jag vet inte och jag bryr mig inte heller. De flesta som anlitar städerskor till sina privata bostäder är inte statsministrar, utan helt vanliga familjer med goda inkomster.
Det är säkert sant att dessa familjer kan ha det knepigt med att få tiden att räcka till. Jag är på riktigt övertygad om att det är slitsamt att ha barn och karriär och försöka få ihop allt. Tragiken ligger just i detta, de existentiella bryderier om livsval som så fort de bubblar upp ska korkas igen. Det ska inte finnas utrymme för omvärdering av de vägar man valt. Nyliberalismen erbjuder marknadsmässiga lösningar så att vi inte ska riskera att någon gång slås av frågan: hur ska vi egentligen leva våra liv?
