När jag intervjuade Kultur- och demokratiministern Alice Bah Kuhnke härom veckan så var en av de saker jag var nyfiken på hur hon upplevt att befinna sig mitt i mediedrevet när det var som värst (lägst). När mer än tjugo år gamla bilder från hennes tid som programledare för Disneyklubben fick illustrera hennes utnämning som minister och såväl kulturchefer som andra viktigpettrar ifrågasatte hennes kompetens. Hur kändes det egentligen? Hur hanterade hon det? Det blev dock tydligt att jag var mer upprörd å hennes vägnar än hon själv. Hon svarade mycket sympatiskt att hon för det första var van vid att inte vara omtyckt. Ända sedan uppväxten i det lilla samhället Horda utanför Värnamo har hon stuckit ut och retat vissa med sin blotta uppenbarelse. Dessutom, tillade hon, så finns det så mycket viktigare saker att vara upprörd över, förtrycket i Sverige och världen till exempel.

Kloka ord och antagligen ett nödvändigt förhållningssätt om en ska vara minister. Samtidigt kunde jag inte låta bli att tänka på den beröringsskräck inför svaghet som odlas i vårt samhälle just nu. Ett förakt som fått växa fritt under alliansregeringens politik som gått ut på att vi måste vara starka och friska för att klara oss. Det finns något sorgligt i att vi, jag, lärt oss beundra styrka så förbehållslöst. Så ensidigt. Att det pinsammaste, fulaste du kan vara i Sverige just nu är svag och om du dristar dig till att påtala en orättvisa, en kränkning, så är du en skamlig offerkofta.

De senaste åren har jag haft anledning att göra upp med det förakt för svaghet som jag själv burit på. Att förstå att det är en del av en överlevnadsstrategi som vissa av oss utvecklar på grund av kajko omständigheter, påhejat av ett samhälle som uppmuntrar styrka. Jag säger inte att det bara är dåligt, som sagt, den där styrkan kan vara bra också, ta oss vidare, hjälpa oss orka vara modiga. Men ingen människa kan eller bör förväntas vara stark hela tiden. Därför blir jag inte längre glad när ännu en pojkvän skriver kärleksmeddelanden som inleds med orden ”Vackra, starka Maria”. Tvärtom infinner sig en obehaglig känsla av att han inte känner mig, att han vill att jag ska vara någon jag inte (bara) är. De senaste åren har jag tvingat mig själv att lyfta fram den del av mig själv som är liten, ful och patetisk och försvarat henne inför min inre svaghetsföraktande alliansregering. Hävdat hennes existensberättigande, trots att den andra delen (och resten av samhället) grimaserar av pinsamhet när hon vägrar vara oberörd och ointaglig.

I samma intervju med Alice Bah Kuhnke frågade jag om hennes feministiska uppvaknande. Hon berättade att det kom ganska sent, nån gång när hon var i tjugofemårsåldern och läste Nina Björks Under det rosa täcket. Innan dess, berättade hon, hade hon alltid varit stark och inte velat se strukturer som förtryckande ”därför att det kändes som att jag blev förtryckt bara genom att erkänna dem”. Det är en hållning jag tror många av de som fortfarande inte vill kalla sig feminister delar, beröringsskräcken inför utsatthet och svaghet. Eller som alla de cowboyfeminister en möter då och då, de där manstillvända kvinnorna som bestämt sig för att ignorera sina systrars kamp eftersom det är roligare att vara med vinnarna, männen. De som gärna slänger sig med epitet som gnällfeminister eller offerkoftafeminister för att förlöjliga kampen för rättvisa. När någon numera kallar mig för gnällfeminist blir jag stolt och tänker med tacksamhet på alla gnällfeministiska förmödrar som kämpat för social, politisk och ekonomisk rättvisa. Numera har jag fattat att det är kvinnors så kallade gnäll och gnällfeminister, som får utvecklingen att gå framåt. Och jag tänker att det är samma sak med all annan kamp för rättvisa. Det är just det som liberaler och högermänniskor har så svårt för: att solidarisera sig med de svagaste. Det är därför de aldrig överhuvudtaget använder ordet solidaritet.

Vi som däremot identifierar oss som vänster måste förstå detta grundläggande samband: först när vi vågar se och acceptera vår egen svaghet kan vi formulera revolutionen.