Kära läsare, det som följer nu är mejl mellan mig och Stefan och du får ursäkta om jag skriver slängigt, som om vi satt vid en bardisk dagarna före jul. För det skulle jag helst vilja göra men herregud vem hinner träffas egentligen.
– Hur kom du på den här berättelsen?
– Jag tror det började med att jag och syrran städade ur vår fasters gamla lägenhet i Hedemora, hon hade dött och vi var de enda släktingarna. Hon hade jobbat som lärare hela sitt liv, var en väldigt intellektuell människa, men under rätt knappa omständigheter. Ändå hade hon samlat på sej en väldigt massa saker under livet, tusentals brev, fotografier, böcker. Blekta färgbilder från resor till Jyväskylå 1965… I början försökte vi sortera och en del sparade vi, men både syrran och jag hade så klart inte all tid i världen, så andra dagens städning började vi använda sopsäckar och till slut var 90 procent av hennes brev och foton nerslängda i säckar och förpassade till Hedemoras centralvärme. Sedan dess har jag tänkt att man bör resa med lätt bagage.
– Du sjunger en hel del om döden. Själv tänker jag på den varje dag. Den som varit bland folk man känt och den som kommer. Stiger samtidigt upp på morgonen och tänker att wow en dag till. Hur tänker du?
– Jo, jag tänker ofta likadant. Det är ju något som kommit med åren. Jag har varit och är jävligt rädd för döden, men samtidigt tror jag att ett ökat dödmedvetande gör att man faktiskt lever lite mer. Man blir glad av att solen skiner, att det är fåglar i träna.
– ”Några har profit som hjärtmassage”. Det där är ju den märkliga obesvarade frågan. Varför? Nollorna måste ju vara en väldigt ytlig hjärtmassage, inte sant. Jag undrar vad som händer när man som människa får ekonomisk möjlighet att förändra och just då beslutar sig för att inte göra det.
– Svar: Jag tror pengar är jävligt mycket som knark. Den löser tillfälligt upp den där existentiella frågan som dyker upp när man har tillfredsställt sina basala behov. Varför lever jag? Man får det på papper. Och sedan är det där med att jämföra sig. Fan, fick Krupp två miljarder, då ska jag ha tre… Det känner jag igen från musikbranschen, men då kan det handla om publiksiffror.
– Är du rädd att bli borgare?
– Jo, jag är rädd för att bli isolerad, att åka runt och bo på hotell, se publiken lite vagt och sen åka hem till min trädgård och sluta vara nyfiken. Att bli borgare är att bara se till sin egen lilla täppa. Men samtidigt så tränger sig dagens verklighet på mig också hela tiden, genom mina barn bland annat. Dom rejsar just nu runt i bemanningsträsket och jag ser hur jävla hårt det blivit att vara ung på arbetsmarknaden idag. Och det gör mig förbannad.
– Du skriver att tiden går bakåt. Det låter deppigt. Känner du den stora vågen av backlash, jag tänker på all rasism och fascism som plötsligt börjar få smyga sig upp, ja, du vet annonsen i Dagens Nyheter, man kan tydligen få sprida lite invandrarhat bara man betalar annonspriset. Är du orolig?
– Ja, mer än någonsin. Jag tror inte problemet är rasister på landsbygden med EPA-traktor och keps, utan mer belevade herrar och damer som aldrig skulle ta ordet blatte i sin mun, men sedan barnsben blivit uppfostrade i människors olika värde, hur de börjar känna att det är helt okej att utnyttja människor öppet, att öppet förakta tiggare, att tänka att bara man betalar får man gärna sprida rasism i min morgontidning.
– Vad gör dig glad? Så där stolt och skrattande glad.
– När folk gillar maträtter jag har hittat på!
– Så ska du få skicka vidare en gåva till alla som inte förstod bättre utan började läsa denna sida och det är alltså något du tycker andra borde få uppleva. Nämligen?
– Franska Trion. Lyssna så får ni en riktigt fröjdefull jul. De är från Göteborg och låter som en blandning av Little Richard, Jan Johanssons Jazz på svenska och Eddie Meduza. Världsbäst.
– God helg. Vad skålar vi i förresten?
– Lite hemjäst cider som precis börjar bli klar från höstens äppelskörd. Alkoholfritt alternativ för våra nyktra vänner kan vara kvass gjort på nypon, man tar nypon och krossar i mixer, blandar i vatten och surkål och låter stå i rumstemperatur två veckor. Man kan ha i svartvinbärsblad också. Ställ sedan kallt. Sila av efter några månader och slå på flaska. Syrlig spännande smak. Väldigt nyttigt. Skjuter upp resan med lätt bagage.
