Joanna Górecka: Parisavtalet gör det omöjligt att dämpa mitt självhat

När jag ska göra något läskigt brukar jag köpa en ny dum tröja. 

Ofta handlar det om situationer där jag ska bli utsatt för någon slags extrovert terror, som en baby shower. Det spelar absolut ingen roll hur den dumma tröjan ser ut, huvudsaken är att den inte redan tillhör mig. 

Tröjan är helt blank (förutom butikens alla löften om att jag kommer att se ut som en sexig minderårig heroinist i den förstås).  Sen sitter jag där, på den läskiga baby showern, fridlyst i den dumma tröjans asyl.   

Det är en slug liten koreografi, att outsourca det psykiska tillståndet till en dum tröja eller dum byxdress. Men det funkar ju så bra! 

I den nya tröjan finns inga misstag. Nyskapelsen är så skön, ömsa skinn, ömsa pinsamma grejer man sa i sin gamla tröja, i den nya tröjan kommer man bara att säga smarta grejer och dessutom börja använda tandtråd varje dag, nej, efter varje måltid.

Det funkar så bra att vi i Sverige i snitt köper 14 kilo kläder om året, per person. Men som vanligt kommer Parisavtalet där som en sten i skon. 

Nyligen släpptes rapporten ”Unfit, unfair, unfashionable” av forskare från Hot or cool-institutet i Berlin, något SVT har rapporterat om (23/9). Forskarna uppskattar att en person kan köpa fem nyproducerade plagg per år för att utsläppen ska ligga i linje med Parisavtalet. 

Ajaj, hur ska vi nu trösta och skydda oss? 

Svensken köper i snitt 50 klädesplagg per år. De flesta hamnar förstås i något fisksvalg i snabbmodets runda arkiv: en öken i Chile eller längs Ghanas kust, där fiskare får upp råttkungar av crop tops i polyester och chinos i näten istället för fiskar och där kossor betar i höghushöga klädberg.

Vi vet om det men vi fortsätter handla. För vi hatar oss själva. Vi hatar oss själva under årets alla 52 årstider. Ja, 52.

Det var drygt tio år tillbaka, 2014, som snabbmodeindustrin delade upp året i mikrosäsongerna, vilket innebar att snabbmodekedjorna istället för att släppa fyra kollektioner om året började släppa en i veckan. Vi har alltså 48 fler tillfällen att känna att vi svansar efter. Kryptonit för en så ängslig, skärrad flockvarelse som människan.

Det finns förstås i vårt DNA att hålla på och det är väldigt rart – andra apor håller också på. 

Trender uppstår även i schimpansgrupper, något som filosofen Eva Meijer beskriver i boken ”Djurens språk” (2020). Meijer berättar om hur det bland schimpanserna på ett apreservat i Zambia blev poppis att stoppa ett grässtrå i örat efter att schimpansen Julie stoppat ett grässtrå i örat, 2007. 

Aporna omkring började härmas. Julie var flockens Bella Hadid. 

Snabbmodekedjorna omhuldar såklart det här, vräker nya grässtrån över oss varje vecka och gulliga som vi är kastar vi oss efter grässtråna, vi vill ju inte bitas ihjäl av flocken. Lydiga som vi är köper vi i snitt ett plagg i veckan.

Och nu borde vi alltså sluta. För att jorden brinner, som sagt, vi har sett det på bild, hur Ghanas kossor äter krinklad playsuit från H&M till lunch.  

Men hur ska vi nu döva vårt självhat, med bara fem plagg om året och fyra öl per tillfälle? 

Funderar på att börja röka igen.