Oroligheterna kring min framtid skakar om i min kreativa balans. Tvivlet på mig själv och alla de gamla rösterna i mitt huvud kommer tillbaka.
Jag försöker intala mig att jag bara är uttråkad och inte känner något men det är precis tvärtom. Jag känner en massa saker. Denna pandemi trycker på ömma punkter och river upp gamla sår. För mig blir det en personlig backlash som gör ont. Det positiva drunknar i negativa speglingar. Hela världen är i karantän men det känns som att hatet och våldet växer och allt ställs på sin spets: polisvåld, människohandel, rasism, homo- och transfobi tar ingen paus utan blir snarare värre i pressade situationer. En kris föder kris.
Mitt i en kaotisk värld är mitt inre kaos. Jag har egentligen inte mer ångest nu än innan men den är annorlunda och påminner om en gammal ångest som jag inte upplevt på länge. En som bara finns där, som man inte kan göra något åt för det ligger inte i mina händer. Frustration, ilska och hat har varit en alltför stor del stor del av livet och mitt yngre jag. Något som jag har kämpat hårt med. Jag har utvecklat strategier för att kunna hantera de jobbiga känslorna och framförallt slutat skada mig själv. Jag blir rädd när dessa negativa extrema känslor börjar växa sig in mig som gör att lusten till mitt skapande försvinner. Jag har egentligen all tid i världen till skrivande, eget skapande men det står still nu.
När jag var yngre kunde jag känna att det finns en drivkraft i det som utanförskapet gav. Jag vet inte hur jag ska göra det nu. Hur ska man bli nostalgisk över något som man inte vill uppleva igen?
Just nu känns det ibland som att det inte finns ord att beskriva stunden jag lever i, att jag måste uppfinna nya ord. Det är ju det jag som författare gör: speglar, beskriver, berättar och formar. Skapar mitt eget universum. Jag får finna mig i att det är kaos.
Jag har inte tappat mitt språk, mina ord eller min nerv. Jag är bara ur balans, det har blivit skavt och jag måste bara hitta tillbaka eller hitta nya vägar.
Jag är sårbar i min sorg nu. För det är smärtsamt att se det man byggt upp, kämpat och lever för gå sönder. Jag vet inte om det kommer finnas kvar efter allt det här.
Mina drömmar faller isär och silas mellan fingrarna som sand. Ett korn för varje stjärna som slocknar. Våra tårar blöter ner sanden, gör den våt och formbar. Om sorgen är tillräckligt stor, om vi vågar visa den och gråta kan vi kanske bygga nya slott på stranden.
Nätterna är lika långa som dagarna nu. Det är sommar. Det är varmt. Vi får skapa nya drömmar med stoftet från våra gamla krossade.
För övrigt har jag aldrig varit en person med väggdekorer av snirkliga citat som: Fånga dagen eller hemma är bäst, och kommer antagligen inte bli det nu heller.
PRENUMERERA PÅ NYHETSMAGASINET ETC
Den här artikeln kommer från Nyhetsmagasinet ETC
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
