Krönika. Nathan Hamelberg.

2014-07-06 14:00
”När jag är ute och leker i parken med  min son och vi blir törstiga finns inte några dricksfontäner som när jag var liten, utan vi är oftast hänvisade till att gå och köpa vatten på flaska på en pressbyrå.”  Bild: David Salafia/Flickr
”När jag är ute och leker i parken med min son och vi blir törstiga finns inte några dricksfontäner som när jag var liten, utan vi är oftast hänvisade till att gå och köpa vatten på flaska på en pressbyrå.”

Nathan Hamelberg: ”Det som förut fanns gratis som gemensam tillgång är idag reglerat som vara”

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på !
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Thomas Pikettys bok Kapitalet i det tjugoförsta århundradet lockade mig först inte, men sedan en rad liberala skribenter varnat för den blev frestelsen omöjlig att motstå. Johan Norberg menade att eftersom det var mindre klyftor på Jane Austens tid och de fattiga fattigare så har de fattiga fått det bättre som resultat av att klyftorna vuxit. Andemeningen i den borgerliga kritiken, kan som Göran Greider påpekat här i ETC summeras: ”Ojämlikheten har nog inte ökat, och har den det är det ändå bra.”

Till de borgerliga skribenter som argumenterar personlighetskluvet ska ungdomsförbund och politiker läggas. Efter Allt åt Allas överklassafari till Saltsjöbaden 2012 menade KDU:s Aron Modig i debatt med Shabane Barot från Allt åt Alla att den som påpekar klassklyftor i samhället är den som splittrar, medan ökade klyftor skapar incitament för integration. (På vilket Barot svarade upplysande om hur allt från inkomst till hälsa följer boendesegregation och klass.) Integrationsministern Erik Ullenhag och likaledes folkpartistiska nationalekonomen Carl B Hamilton hävdar att klyftorna inte ökat under Alliansens tid vid makten. På annan plats brukar Hamilton som nationalekonom nitiskt förespråka just ökad lönespridning (läs ökade klyftor) som recept på ekonomi och sysselsättning. Underbetyg till Alliansen då?

Fog för omfördelning finns garanterat, Alliansens ”arbetslinje” har varit en tid av rekordökning av bidragsberoende och utförsäkringar. ”Det ska löna sig att jobba” upprepas från de som vill skapa särskilda låglönesektorer och sänkta ungdomslöner. Den regering som med siffertrixande skryter om svenskarnas disponibla inkomster och hur många som äger sina bostäder blir uppläxad av EU-kommissionen för att svenska hushåll är rekordbelånade. Så långt högern. Hur ska vi få klyftorna att minska? Pikettys recept är klassisk socialdemokratisk omfördelningspolitik för en globaliserad värld. Det är upp till bevis om det är genomförbart. Piketty skriver mycket om höjda skatter som medel mot klyftor, och mindre om vad vi ska lösa gemensamt. Ett till synes trivialt exempel: när jag är ute och leker i parken med min son och vi blir törstiga finns inte några dricksfontäner som när jag var liten, utan vi är oftast hänvisade till att gå och köpa vatten på flaska på en pressbyrå. Det som förut fanns gratis som gemensam tillgång är idag reglerat som vara. Vårt samhälle formas för mer konsumtion. 

Sa jag trivialt? I exempelvis både Bolivia och Irland har enorma politiska strider om privatisering av vatten utspelat sig på senare tid. Den grundlagsfästa rätten till bostad är i dag en handelsvara i Sverige. Privatkonsumtion presenteras som lösning på klimatproblem när vi kan införa nolltaxa i kollektivtrafiken. Och så vidare.

För drygt hundra år sedan förutspådde Rosa Luxemburg att kapitalismen skulle starta krig om marknader när möjligheten att intensifiera exploateringen var uttömda. Idag ökar inte exploateringen så mycket på grund av intensifiering (lönepressning etcetera) utan genom ökad expansion av exploateringen, det vill säga att fler saker görs till varor. Från att ha en gemensam välfärd med få sprickor går Sverige först i urgröpningen av det gemensamma, genom förment valfrihet. Vi måste gå i motsatt riktning.

Många från såväl hårt arbetande arbetarklass som välbemedlad medelklass rynkar på näsan åt medborgarlön: det kan ses som ”money for nothing”. Jag förstår den känslan. Men för att minska de växande klyftorna krävs steg i den riktningen, om än i motsatt form: inte mer pengar i plånboken till varje medborgare, utan fler saker som alla ska ha rätt och tillgång till, utan en tjock plånbok.    

Veckans bästa

• Nynazister är lika ovälkomna i Visby som i Malmö, Umeå eller Kärrtorp.

Veckans sämsta

• Varken övervakning, avkriminalisering av narkotikabruk, immaterialrätt, ansvarsutkrävande för Skånepolisens romregister eller skadestånd för de som steriliserats verkar vara några tungviktarämnen på politikerveckan i Almedalen.

Nathan Hamelberg
Nathan Hamelberg 

Aktivist, antirasist, debattör och dj.