Krönika. Linda Skugge.

2020-04-17 16:30
Puffetikett
Dagens ETC

När platsen förtrollar berättelsen

Skogen, betesmarkerna, ängarna, strandremsorna, hästarnas gnäggande, mörkret i frånvaron av gatlyktor.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

”Vissa dagar har ett ryckigt och illvilligt urverk – ibland stannar tingen upp mitt i rörelsen, och vi åldras flera år på några sekunder.”

– Simon Stålenhag ”Ur varselklotet”

Det mest magiska med Simon Stålenhags Ur varselklotet (aktuell som teveserien Tales from the loop på Amazon prime) är inte de Shaun Tan-förtrollade bilderna. Heller inte det där om gränsen som passeras när roboten dundrar fram över åkern mot polisbussen. Den märkliga ryggsäcken. Den stora handsken och det under presenningen som vaknar till liv. Förmodligen hade gränsen passerats tidigare än så. När de hällde bakpulver och mjöl i barnpoolen. När de började slåss i snön och drog varandra i håret. Men blev vänner och visade varann hur man slår in banväljarkoden i Sonic the Hedgehog. 

Nej, det mest magiska är Munsö. Platsen. Där det hela utspelas. Där Anläggning För Forskning Inom Högenergifysik ligger. Slingan. Loopen. 

Jag har tillsammans med min syster Sigrid Tollgård skrivit en ljudbok som utspelar sig just på samma plats. En förtrollad plats. 

Skogen, betesmarkerna, ängarna, strandremsorna, hästarnas gnäggande, mörkret i frånvaron av gatlyktor. Landskapet som öppnar sig, markerna som ligger utsträckta, vida, orörda. Obefläckade. Och som därför går att ladda med precis vad man vill. 


Prenumerera på Dagens ETC:s nyhetsbrev

 

Där svårgenomträngliga snår, skog som skiftar form så fort man ser bort, skuggor dolda bakom avlövade stammar som står så tätt att de bildar ett skydd. Där någon i skydd av skuggan knuffar fel person.

Där man kan förlora sig i det som brukade finnas men som är frånvarande. Den uteblivna björkvedsdoften, plaggen som brukade torka för vinden på långa rader framför huset, yllesockor, kjolar, skjortor, nattkläder. Nu hänger ingenting där. Tvättlinan ligger på marken, ringlar sig som en orm. Ett fåtal kläder på marken. Kliver någon på dem? Rusar folk fram och tillbaka framför huset? 

Ni som varit vid Mälaren vet att den ofta bär spår av orange och gul. Den har verkligen en besynnerlig färg. Att vattnet bara skulle återspegla himlens färg är en myt. Det vet alla som varit mycket på Munsö. Nej, färgen kommer underifrån, djupt nerifrån, från bottnen och upp kommer dess många nyanser. 

Vattenväxterna har alltid skrämt mig, i synnerhet de röda flera meter långa rötterna, de får mig att tänka på onaturliga magra fingrar. Fingrar som sträcker sig efter allt som kommer i dess väg. 

Exakt detta lyckas Simon Stålenhag förmedla. Avvikelser och förvrängningar. Skevt och felaktigt. Otäckt. Otryggt.

I hans bilder hör man skriken. Är det en fågel eller kanske en robot? Som en mistlur eller möjligen en siren. Ljudet fortplantar sig kvickt över det månupplysta vattnet, men det verkade inte bekymra någon. Inte just nu. 

Inte heller stjärnorna bryr sig om skriket, de bara fortsätter lysa med sitt nästan sardoniska sken. Naturen är smärtsamt omedveten om vad som sker inför dess ögon. Den fortsätter att vara outhärdligt vacker. 

Sjön, träden, stenarna, torra blommor som gått i frö, fjolårsvassen vars torra böljande massa stillsamt spelar i vinden. Allt som är själva essensen av livet. Till och med djuren är orubbliga, fullkomligt lugna. Till och med snöns intensivt blåvita färgton andas liv.

Det ironiska i att naturen är så levande mitt på platsen där gräns efter gräns långsamt passeras.

Till det yttre är ”Ur varselklotet” en barndomsskildring. Om blodpuddingen. Lingonsylten. Om allt som kunde ha blivit. Men aldrig blev. Rädslan inför härdsmältan. Att inför sin pappa skämmas för att man av kompisarna blev instängd i en garderob. Om att dagen då man fick reda på att man skulle få äran att bli ett skilsmässobarn för alltid bildar en svart rand. ”Som spåren i bergets lagerföljder efter katastrofen som utrotade dinosaurierna.”

Plus & minus

Plus: Den pandemi­inducerade energin som skapar rus och nya möjligheter.

Minus: Pandemiisoleringen.