Krönika. Aida Paridad.

2014-08-04 09:08

Måste Fatta-kampanjen kompromissa bort sitt syfte?

"Kampanjen slits mellan relevanta feministiska budskap och en populistisk ilska mot statistiskt ovanliga våldtäktsfall", skriver Aida Paridad.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på !
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Prenumerera och betala per vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Prenumerera och betala per månad. Avsluta när du vill.

Debatten om en samtyckeslagstiftning har undgått få under det senaste året. Med en allt mer intensifierad mediebevakning för varje uppmärksammad friande våldtäktsdom och en allt vidare spridning av rörelsen Fattas kampanj för en samtyckeslag i sociala medier har vi börjat se rörelsens logga på allt fler håll. Vi ser artister, partiledare och andra högt uppsatta politiker skylta med Fatta-loggan i form av tatueringar eller smycken.

Jag har funderat över vad kampanjen, eller snarare premisserna på vilka kampanjen vilar, innebär för genomförandet av en samtyckeslag. Jag tror att en samtyckeslagstiftning har potential att kunna ge nödvändiga ringar på vattnet, helt oberoende av det faktum att den inte kommer att kunna påverka antalet fällande domar. Jag menar att antalet fällande domar inte ens ska vara intentionen med lagstiftningen, utan att avsikten med lagen ska vara att den ska fungera som ett feministiskt politiskt verktyg för att uppmärksamma och kräva mer resurser till det fortsatta normbildande arbetet på andra områden än det lagstiftande.

Som kriminolog känner jag emellertid en instinktiv skepsis mot de populistiska tendenser som färgar debatten om samtycke. Trots att grundarna bakom Fatta-kampanjen utgår från en problematiserande bild av vad ett våldtäktsoffer eller en våldtäktsman är så har det varit de stereotypa och massmedialt uppmärksammade fallen med överfalls- och/eller gruppvåldtäkter som bildat underlag för kampanjens framväxt och spridning. Det är i samband med de fallen som Ida Östensson bjudits in till samtliga morgonsoffor och det är också dessa fall som lett till stora manifestationer och till att flera riksdagspartier nu skriver under på att en samtyckeslag behövs.

Kampanjen hade aldrig fått ett så stort politiskt genomslag om den istället framhävt maskulinitet som ett samhällsproblem, direkt kopplat till det strukturella förtrycket av kvinnors kroppar.

Det är problematiskt att kampanjen slits mellan relevanta feministiska budskap och en mer lättillgänglig populistisk ilska mot statistiskt ovanliga våldtäktsfall. Det må vara den kompromiss som krävts för att nå ut till den stora massan och inte bara till medvetna feminister, och visst har det ett värde i sig att tillgängliggöra kampen för andra än redan frälsta. Men, oavsett intentionerna, om kampanjen bygger på att haka upp sig på de sensationella fallen riskerar samtidigt syftet med kampanjen att undermineras på vägen.

Fenomenet är inte bara ett problem för Fatta-kampanjen utan för hela den feministiska rörelsen som kämpar mot mäns våld mot kvinnor. Det är en fälla som förutsätter en bild av kvinnan som hjälplöst offer för att hon ska förtjäna brottsofferstatus, och bilden av våldtäktsmannen som ett enstaka monster snarare än en produkt av rådande samhällsnormer.

Om vi får en samtyckeslag under nästa mandatperiod vill jag se ett feministiskt politiskt arbete för att till exempel kräva utbildning av lärare och yrkesverksamma inom rättsväsendet i genusvetenskap. Men om majoriteten av de som hjälpt till att föra fram en samtyckeslag, däribland Fatta-kampanjens företrädare, själva utgår ifrån en normativ bild av sexuellt våld riskerar de positiva normerande effekterna av lagen att utebli.

Jag tvivlar inte på de goda intentionerna och den feministiska relevansen bakom Fatta-kampanjen, men jag tror att vi måste lyssna till varningsklockorna som ringer när massmedia gottar sig i något för ofta och politiker är rörande överens över blockgränserna. Dessa tecken tyder på att det är något som är lite för enkelt att ta ställning till och som inte kommer att innebära någon reell förändring för det politiska arbetet, snarare ett enkelt sätt att fiska röster på inför en valrörelse.

BÄST JUST NU

Människorättsaktivister som med sina egna kroppar som insats hjälper folket i Gaza med att dela ut mat och förnödenheter.

SÄMST JUST NU

Vår skamlöst lama regering, med Bildt och Reinfeldt i spetsen, som vägrar att ens ta ställning och fördöma apartheidstaten Israel.

Aida Paridad
Aida Paridad 

Kriminolog, journalist och grundare av det feministiska och antirasistiska produktionsbolaget Fembot.

En gång i månaden skriver hon krönikor i Dagens ETC.

Finns på Twitter som @AidaParidad.