I Lars Berges romansatir Svinn (2016) är centralgestalten en utbränd spinndoktor för ett rebrandat högerparti som tvingas jobba som isbjörnsmaskot på en förortsgalleria (en mening som min mormor för övrigt bara hade förstått ett substantiv i: "högerparti").

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Lars Berge berättar i en intervju att han inspirerades av OS-maskoten i Sotji 2014: "Under invigningen hände något med isbjörnens ögon. De fastnade i ett halvslutet läge vilket fick figuren att se helt mardrömslik ut. Som en jättelik, svårt narkotikapåverkad nalle på skridskor. I det ögonblicket visste jag att min huvudperson skulle vara en känslomässigt trasig PR-man i isbjörnsdräkt" (Kupé 07/08 2016).

Det vilar en sorgsenhet över vuxna människor iförda stora oformliga djurkostymer med fixerade muntra miner. Under den glada masken gråter Lisebergskaninen.

Sommaren 2016 går vi med våra barn genom en osannolik trängsel på Times Square, New Yorks och kanske hela världens epicentrum för nöje och eskapism. Plötsligt är barnen omringade av Super Mario, Hulken, Hello Kitty och Olof från Frost som glatt hojtar åt oss att fotografera dem. Barnen går förstås upp i spinn och strax därpå är de förevigade jämte de populärkulturella ikonerna. Hulken bröstar upp sig och Olof kramar vår sjuåring, allt enligt de föreskrivna karaktärsegenskaperna.

I nästa sekund har de fått av sig figurhuvudena och blottar sina mänskliga ansikten – alla påtagligt gamla och fårade och med latinamerikanskt ursprung. De sträcker uppfordrande fram sina gröna och vita och röda händer, uppenbart rädda att vi ska lämna dem där, ensamma bland tusentals, utan lön för mödan. "Don’t forget me!" ropar Hello Kitty medan jag langar över dollarsedlar till snögubben och rörmokaren. Ingen av dem är glada, tvärtom skär deras sammanbitna ansiktsdrag mot de grälla otympliga maskeradkostymerna. De får betalt för sin insats, dänger raskt på sig huvudena och studsar glättigt tjoande iväg mot nästa turistflock. De lämnar oss i en molande känsla av melankoli.

Sen går vi på Disneyshop och köper Olof som mjukisdocka.

Michael Moores teveserie Awful truth (1999) jobbade med dåförtiden okonventionella grepp som att låta en kör med strupcancersjuka sjunga julvisor genom voicebox för tobaksbolagens chefer eller köra runt New York i en taxi där bara svarta var välkomna kunder. I ett avsnitt skickas "Crackers – the corporate fighting chicken", det vill säga en man i en kycklingsuperhjältedräkt, till Disney World. Där pratar han med en av Snövits dvärgar som berättar att han måste sova i sin bil för att få lönen att gå ihop. Piff, eller möjligen Puff, beskriver plågat hur den varma dräkten fått honom att utveckla "fungus in the groin area". Inslaget slutar med att hotfulla vakter – "he’s not one of ours!" – griper den bisarra kycklinggubben och eskorterar honom genom skaror av gapande barn och undrande föräldrar.

Arbetarna på Disney World lär inofficiellt ha döpt om sin arbetsplats till Mauschwitz. När ledningen fick veta det skickade man ut en kommuniké där ordet förbjöds. Strax därpå lanserades istället begreppet Duck-au.

Somliga trivs säkert med att gömma sig för världen och i skepnad av jordekorrar och byxklädda möss hoppa och studsa och kramas på ett sätt som annars hade tagits för vansinne. Man kan hävda att det är ett enkelt jobb – perfekt för lågutbildade utanförskapsmänniskor – som dessutom skänker glädje till barn och infantila vuxna.

Man kan också, likt Lars Berge och Michael Moore, se det som den ultimata symbolen för marknadens cynism. Inte bara tvingar den människor att tigga för brödfödan. Dessutom förväntas de göra det med ett påsytt leende på läpparna.

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.