– Du kan väl ta nån bok hörru. Sa hon som jobbade på Söderbokhandeln till mej.

– Ta nån om andra världskriget, här är en ny som du nog inte läst, eller? 

Hon som jobbar där visste att jag var ett stort fan av böcker om bunkrar, taggtråd och pansaroffensiver, men jag skämdes ändå.

Jag är en av dessa medelålders gubbar som vet allt om slaget vid Stalingrad och Ardenneroffensiven. Vårt lilla fredliga land rymmer en jävla massa gubbar som sitter hemma och mysryser över operation Barbarossa.Visst är det sjukt?

Eller nåt att grunna över i alla fall.

Jag avskyr våld men jag finner nån märklig tillfredställelse i att titta på det från avstånd. Och jag vill veta hur det går. Det är det som är så jävla bra med andra världskriget, man vet hur det går.

Och man vet vem man ska hålla på. The good guys against the bad guys.

Eller; det finns ju inga good guys i krig. Har jag börjat förstå.

George Orwell har sagt väldigt bra saker.

I boken Hyllning till Katalonien säjer han ungefär: Det fanns ingen sida i det spanska inbördeskriget som inte var helt fruktansvärd, inte desto mindre var det viktigt att stödja en av dom, nämligen den spanska republiken, antifascisterna.

Men alla dessa helgonförklaringar och tron på det där absolut goda är så korkat.

Precis som tron på det absolut onda.

Men det hindrar alltså inte att man lik förbannat måste ta ställning.

Så är det också nu. Det finns faktiskt inget parti jag skulle vilja vara med i. Alla partier har sina karriärister och rövslickare, och det verkar för mej som om hela konstruktionen med utskott och kommitéer och uppgörelser i korridoren formar intiganta slipsbärare, till slut blir folk det, man formas av sitt yrke.

Ändå ska jag rösta. Men jag gör det utan illusioner om att de jag röstar på kommer att fixa till allting åt mej. Att de kommer att stoppa förbifarten, storsatsa på järnvägar och förnybara energislag, ta resurser från poolerna i Danderyd och kraftigt bygga ut barnomsorg, vård och skola.

Det kommer vi andra att få tvinga dom att göra.

Och då kan vi inte sitta i våra medelålders fåtöljer och mysa över Hitlers sista dagar.

En del gubbar i min ålder har nu hittat ett nytt intresseområde, nämligen det svenska försvaret. Den moderatledda nedrustningen av svenskt försvar har varit ett väldigt smart drag av dem som vill ha med oss i Nato.

När Putin, den gamla KGB-gangstern, har börjat bygga upp sin förhållandevis blygsamma vapenmakt (2013 lade Ryssland 87,8 miljarder USA 640 miljarder på vapen). Så visst, det är ju oroande.

Alla gubbarna skriver nu upphetsat på Twitter att vi måste rusta upp och vi måste stödja Ukraina, och det kanske vi måste i namn av alla nationers okränkbarhet, men om man då nämner inslaget av nazister i den ukrainska statsledningen så går gubbarna bananas, för dom är vana vid att kunna hålla på en god sida och dom vill inte komplicera det hela. Det tar liksom bort glädjen i kriget.

En sån gubbe vill jag inte vara.

Å andra sidan tror jag att mänskligheten långsamt rör sej framåt, mognar.

Ni har väl läst dom där undersökningarna av våldsbrotten i USA och västeueropa?

Dom minskar. Enligt statistiken.

Jag tror mänskligheten kommer att mogna ifrån det där med nationer. Folk kommer att ha sina rötter, folk kommer att skicka in sitt DNA på analys och upptäcka att dom kommer från Afrika.

Och att alla hänger ihop.

När mänskligheten upptäcker att alla hänger ihop så kommer vi få väldigt svårt att döda varandra.

Vi kommer bli vegetarianer.

Kom ihåg nu att ingenting är helt jätte-bra, jag till exempel; jag äter kött, fast jag inte borde.

Och jag står här i en bokhandel och försöker snacka bort mitt abnorma intresse för andra världskriget, jag snackar om min mamma som växte upp i Hitlertyskland och såg bomber falla på sin väg till skolan. Hon såg varje morgon hur ALLA pojkarna i klassen fick stryk av läraren, för att härdas.

Sen kom Stalin och då flydde morsan till Danderyd och blev piga åt överklassen.

Men det är en annan historia, jag ville bara försöka förklara för henne i bokhandeln att det inte bara var ren och skär blodtörst som får mej att läsa om andra världskriget.

Jag hoppas att jag mognar och kan släppa det en dag. 

Gott nytt år.