Krönika. Kristin McMillen.

2020-03-14 16:45
Puffetikett
Dagens ETC

”Mamma orkar inte mer” har blivit min catchphrase

Jag skäms över att skriva detta, men jag märker att nivån av självuppoffring som krävs i föräldraskapet ofta gör mig förorättad.

Att det skulle bli jobbigt förstod jag nog, men aldrig såhär.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Alla blev kräksjuka.

Ingen sov.

Jag spräckte induktionshällen på spisen i hyrstugan (som fick lagas temporärt med silvertejp).

Så skulle man kunna sammanfatta förra årets sportlov, då jag tillsammans med min bästa kompis familj hyrde en stuga i Orsa Grönklitt i hopp om att få åka skidor. Vi var fyra vuxna och tre barn under fem år, en gruppkonstellation som på Linkedin förmodligen skulle kallas ”en utmaning”.

När vi på söndagen vinkade av den andra familjen på avfarten sa min kompis kille: ”Tack för denna vecka, det här gör vi inte om.”

Berättarröst: De gjorde om det. Tyvärr blev det bara marginellt bättre.

Att komma till Dalarna är alltid en akut skönhetsupplevelse, och kanske särskilt i år. Det var efterlängtade glittrande snödrivor efter en lång och rekordmörk storstadsvinter. Det var gullig stuga inredd i furu. Det var vidsträckta längdskidspår längs barrskog och frusen sjö.

Men, och här kommer det: Det var också så psykiskt utmattande att vara ledig med mina två små barn att jag från första dagen fick märkliga muskelryckningar i ansiktet, andning högt upp i bröstkorgen och överkänslig hörsel. Hela veckan gick jag sedan runt med en öronpropp i ena örat, för att dämpa topparna av de mest stressframkallande skriken, gråten och gnällen. Något som dessvärre bara fungerade hyfsat.

Ännu ett nedbrytande ”Det där var min drickyoghurt!!!”-utbrott, ännu en snorgråtig overallvägran eller ett ”JAG HADE DEN”-anfall med tillhörande handgemäng mellan barnen. Pulshöjningar avlöste varandra och hann knappt lägga sig förrän det var dags för nya. Strax efter läggning däckade jag uppgiven i soffan.


Prenumerera på Dagens ETC:s nyhetsbrev

 

Varje dag försökte jag verkligen ta mig samman, men lagom till tiosnåret började vi ändå skrikbråka om någon förbannad snowracer.

Femåringen: ”Mamma, först var det mysigt. Sedan förstörde du allt.”

Själv börjar jag ändå misstänka att det största problemet i mitt föräldraskap är följande: Min personlighet. Vi har ju alla våra tillkortakommanden, och somliga av oss har fler.

Nu ska jag inte vara allt för hård. Jag gillar att läsa för barnen, är kärleksfull och bra på rutiner. Jag skojar, hjälper, lyssnar och sjunger. Men, jag är också väldigt stresskänslig, blir för lätt arg, mår aktivt pissdåligt av för mycket kaos och föredrar över lag när saker ”flyter på enligt plan”.

Det senare är direkt usla egenskaper i en småbarnsliv där normaltillståndet ofta är någon form av kalabalik och nästan ingenting någonsin ”flyter på enligt plan”.

”Ta ingen skit” fick jag lära mig under uppväxten. När det kommer till föräldraskapet verkar regeln snarare vara den motsatta: Ta all skit, orka mer än vad du orkar, var ”the bigger person”. Uppdraget är ett slit som man bara måste ta, eftersom man också är skyldig barnen allt.

Jag skäms över att skriva detta, men allt detta är svårt att vänja sig vid för en person med kontrollbehov och viss självrespekt. Jag märker att nivån av självuppoffring som krävs i föräldraskapet ofta gör mig förorättad. Att det skulle bli jobbigt förstod jag nog, men aldrig såhär.

Inte så jobbigt att jag då och då lägger mig på golvet och gråter (med ansiktet mot intorkat klämmis-spill).

Inte så jobbigt att ”MAMMA ORKAR INTE MER” skulle bli min catchphrase.

Jag har skrivit såna här texter förut. Om fyraåringar som kastar fiskpinnar, att småbarnsåren borde klassas som extremsport. Varje gång har jag fått mejl från provocerade 60-plussare som minsann inte minns att det skulle ha varit så jobbigt.

Kanske har jag fel inställning, skriver de. Kanske är det något tokigt med dagens barnuppfostran eller inställning till föräldraskap? För på deras tid liksom bara gjorde man, och inte gnällde man offentligt för det?

60-plussarna kan ha rätt. De kan också av självbevarelsedrift ha lyckats glömma det värsta. Grattis i så fall.

Till mina barns glädje har de en pappa som rent objektivt är en bättre förälder än jag. Som orkar mer, är lugnare, genuint gillar att leka och inte själv blir en utmattad pöl när barnen bryter ihop.

Han är från Luleå och kallar vår familj för ”tre skrikisar och en norrlänning”. Det är tyvärr en korrekt beskrivning.

För mig är småbarnsåren ett älskvärt dårhus som bryter ned psyket totalt. Så nu får det blir en vända terapi mot stress igen. Ses nästa år Orsa Grönklitt. Tredje gången gillt.

Plus & minus

Plus: Det prisbelönta fotoprojektet ”Där barnen sover” av Magnus Wennman från 2015. Ligger på Aftonbladet för den som vill se barn på flykt har det. Se, gråt, tänk på asylrätten.

Minus: Avhumaniseringen. Att människor som söker skydd blir skjutna. Vi borde kunna bättre. (För positiva exempel: Se Facebook-gruppen ”Jag är 2015” med berättelser från människor som kom till Sverige den hösten).