Krönika. Katarina Mazetti.

2016-07-11 18:30

Lögn, förbannad lögn och folkomröstningar

Stampens aktieägare hade troligen inga skidmasker på sig när de rånade ett stort antal frilansjournalister på deras löner. Och räkningen för avskedslönerna till de 3000 anställda som sparkades, den statliga lönegarantin, skickades till dig och mig.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på !
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Tänk er detta som ett filmmanus:

Ett antal mycket välbärgade personer, flertalet miljonärer, samlas hemma hos sin ledare. De tar en drink vid poolen och kränger sedan på sig skidmasker och kliver in i sina BMW. Som tysta andeväsen sprider de sig därefter i stadens enklare kvarter, där de med hjälp av dyrkar tar sig in hos och rånar ett antal mindre bemedlade personer på deras fattiga slantar. Så drar de sig fnittrande tillbaka till ledarens kvarter och mottar var sin påse guldpengar av honom och hans hantlangare, en gambler som gärna spelar högt med andras pengar, men själv alltid landar på fötterna. Skålande i Moët & Chandon vidtar.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0


Nej, en sådan film hittar inga finansiärer, den är alltför osannolik.

Och ändå hände just detta, så när som på ett par detaljer:

Stampens aktieägare hade troligen inga skidmasker på sig när de rånade ett stort antal lågbetalda frilansjournalister på deras innestående löner, samtidigt som de delade ut miljoners miljoner till sig själva när det började gå utför. Ägaren Peter Hjörne gjorde sig en hacka på sådär 130 miljoner. Gamblern Tomas Brunegård, som alltså kört hela koncernen i botten genom att tokköpa på sej tidningar med lånade pengar, tjänade minst 74 miljoner på det hela. Han belönades dessutom med en post i Sveriges Radios styrelse av en kompis som varit konsult i just Stampenaffärerna – Ove Joanson, tidigare vd på radion.

Och räkningen för ett par avskedslöner till de 3000 anställda som sparkades, den statliga lönegarantin, skickades till dig och mig.

Poängen med denna historia är inte bara att överklassen ogenerat lurar skjortan av oss andra, det har de gjort sen baggböleriets dagar. Poängen är att parlamentarisk demokrati, den sort vi bekänner oss till, inte fungerar om vi inte får veta den ofriserade sanningen om vad vi faktiskt har att välja på (och minns att även Public service har folk som Tomas Brunegård och Ove Joanson i ledningen).

Om vi hade haft full och rättvisande information inför de svenska valen – skulle vi då ha röstat för alliansens ”fria” vårdval och vinstdrivande privatskolor? Om en enda artikel i DN låtit så här före valet: På AB Sol- och vår-gymnasiet hamnar nu tio miljoner kronor i skattepengar i fickorna på ägarna varje år, biblioteket har lagts ned, kuratorn har fått sparken, lärarna är få och okvalificerade och om inte vinsten är hög nog kommer skolan att upphöra mitt under vårterminen.

Skulle vi gått med på att smyganslutas till Nato, om inte borgerlig press ideligen hade hittat ”främmande” u-båtar alldeles utanför bryggan?

Det går att sätta sig in i hur blåsta engelsmännen känner sig när de i månader fått höra att jättesummor som gått till EU skulle gå till brittisk sjukvård, efter Brexit – och plötsligt medger Nigel Farago att han bara har hittat på, lyfter på hatten, bockar och försvinner, ungefär som Fredrik Reinfeldt efter senaste svenska valet. (Fast Fredrik Reinfeldt erkände ingenting.)

Ett intressant exempel på hur media kan vilseleda ett samhälle är historien om före detta journalisten, sedermera Brexitledaren Boris Johnson.

Martin Fletcher, brysselkorrespondent för The Times på 90-talet, berättar om hur Boris Johnson, som då var korre för the Telegraph, uppfann en gren av EU-hatisk journalistik som snabbt spred sig. Rapporter från Bryssel hade dittills varit tämligen torra, byråkratiska och faktaspäckade. Boris Johnson satte färg på dem, i hans händer blev de mer och mer anekdotiska – det var lagar om raka gurkor, om standardstorlek på kondomer och påståenden om att EU ville ta över länderna och bland annat förbjuda de populäraste brittiska chipsen. Aldrig en rad om att nu hade EU byggt nya vägar i gudsförgätna landsdelar av unionen. Mycket var ren lögn – Boris Johnson hade faktiskt fått sparken från The Times på grund av fritt uppfunna citat – men hans EU-skepticism var underhållande och sålde tidningar, var det inte det man alltid sagt om de där knäppa utlänningarna? Redaktionen började förvänta sig liknande material av alla journalister, positiva rapporter undertrycktes, tabloiderna hängde på.

Visst låter det bekant? Var det detta som hände i svensk press också?

Eftersom jag själv numera varken vet ut eller in i EU-frågan törs jag inte ha någon tydlig åsikt.

Den strategiskt intressanta frågan för oss alla borde vara denna: När ska vi resa oss i protest mot avslöjad offentlig lögn? När säger vi ”Ni lovade ju att härdsmältor inte kunde inträffa i moderna kärnkraftverk så när stänger ni av?”, ”Ni lovade ju att ”friskolor” skulle förbättra resultaten och så blev det tvärt om – när tänker ni dra slutsatser av det?”, ”När tänker ni erkänna att er skattepolitik ökat klyftorna katastrofalt?” Och så vidare, i fråga efter fråga? Låt oss ta för vana att demonstrera utanför maktens hus och skandera sådana frågor med hög röst.

Katarina Mazetti
Katarina Mazetti 

Skribent och författare som bland annat har skrivit de hyllade böckerna Det är slut mellan Gud och mej och Grabben i graven bredvid.

Skriver krönikor i Dagens ETC en gång i månaden.