Rasmus Fleischer: Långsamhetens censur

I samband med att Ryssland annekterade Krim, år 2014, började företrädare för Putins regering att tala om ”informationssuveränitet”. Med detta menas att den egna staten – inte några utländska teknikföretag – ska ha kontroll över det inhemska medieklimatet. Lättare sagt än gjort i en globaliserad värld. Likväl utlovade kommunikationsministern att Ryssland skulle nå informationssuveränitet inom ”tre till sju år”.

Sju år har nu passerat. Så hur gick det? Sådär. Nog för att yttrandefriheten i Ryssland har tryckts tillbaka ytterligare. Men detta har snarast skett genom klassisk repression, såväl mot oberoende medier som mot enskilda aktivister. Ryssarnas digitala vardag har däremot förblivit integrerad i en global infrastruktur. Därför kunde miljontals ryssar se den avslöjande videon om Putins hemliga palats, som Aleksej Navalnyj lagt upp på Youtube. Många av dem var modiga nog att ta sin vrede till gatan. Från regeringshåll skylldes protesterna givetvis på främmande makter och man började åter tala om hur Rysslands internet borde skärmas av från utländska plattformar.