Jag är mycket stolt över att skriva för ETC. I mina hyllor tronar mappar med de flesta ETC-nummer som kommit ut sen 1978, träget hopsamlade på loppisar och soprum. ETC och Galago gav mig min ideologiska skolning. De sa inte först och främst att det är rätt att göra uppror. De sa att det är kul att göra uppror. Teser och fraser och dagordningar i all ära, men det är föga lönt att bygga ett nytt samhälle om det samhället är lika tråkigt som det förra.
Särskilt nöjd är jag med att den här krönikeplatsen faktiskt gör mig till kollega med Stefan Sundström. Jag fungerar så. Jag är ett fan som vill göra vad mina husgudar har gjort. Jag är en parasit som använder gubbarna och tanterna i min bokhylla som värddjur. Jag har ingen egen vilja. Det är inget jag sörjer. Det är ett faktum som jag för längesen har accepterat.
Sundström har funnits med mig lika länge som ETC. Jag var fjorton när jag köpte hans första platta, ”En bärs med Nefertiti”, via en pytteannons längst bak i Galago. Jag hade aldrig hört en ton, bara läst nåt om punk-Cornelis och det räckte. Man gick till posten, fyllde i en avi, betalade för platta och porto och nån expeditionsavgift, en betydande del av min månadspeng rök. Sen tog det väl två veckor, eller tre, innan nån på punkbolaget Sista bussen orkade emballera den där lp:n och släpa den till postkontoret i Huddinge eller var det kan ha legat, och ytterligare nån vecka innan posten behagade leverera den till mig.
Men sen dess har jag varit fast. Det är tjugosex år vid det här laget.
På Youtube ser jag en gammal dokumentär, ”Nylonsträngat”, där Johan Johansson sammanfattar sin väns och kollegas credo: ”Det ska vara roligt annars är det väl inget roligt!” Annorlunda uttryckt: ”Nu är det dags för lite peace and love i Stockholm city!”
Det har många gånger hänt att jag tröttnat på vänstern, på de politiska kommissariaten, på döddansandet och domedagspredikandet, pekfingrarna och pekpinnarna. Det händer sällan att jag tröttnar på Sundström. Det är svårt att tröttna på något som är kul.
Kul, tycker somliga, är dåligt. Kul skadar Saken och Ärendet. Kul skojar bort. Och det är fan inte kul att världen ser ut som den gör så sudda bort leendet och ställ dig i ledet.
Jag kunde inte hålla med mindre. Kul skojar fram. Kul gör världen lite bättre. Kul ger ork. Ebba Grön sjöng Stry Terraries ord: ”Vi gråter inte – vi skrattar åt livet som ett skämt.”
Somliga av det rättrådiga rådets dönickar och ordmärkare har säkert invändningar mot Sundström. Hur otvivelaktigt han än står på den rätta sidan så är han trots allt konstnär, berättare, uttolkare av känslor snarare än av teorier. Det frustar och låter om hans låtar. Hans kärlekstexter är trånande sensuella, han drömmer om att anta en fjärils form och fladdra in under kjolen, han drömmer om att bygga en tidsmaskin och ”sätta på dej än en gång”, Sabina har bara ben och naken tå och rattarna i rullning. Suputen Jan Banan och den gamla Söder-primadonnan Marguerite och rockföredettingen Johnny Dunder raglar ut från samma trasproletariat som polaren Pär och Fredrik Åkare, stukade och härjade men stolta.
Inga föredömen, inga uppbyggliga exempel, bara några som enträget hoppas på lite peace and love bland SoFo:s bostadsrätter. Och ibland far Sundström långt iväg i naturlyrik och absurdistiska historielektioner och är inåtvänt proggig på det där sättet som fick sjuttiotalets politiska korrektionsanstalter att vråla ”Flum!”
Det händer att han får dras med uråldriga epitet som ”skald” och ”trubadur”. Till det kunde man lägga det väl så daterade ”narr”. Narren räcker fula fingret åt Ulf Kristersson och Calle Goddagspilt och slår upp ett hål att andas genom. Narren håller upp en spegel mot världen så vi kan flina åt oss. Narren låter oss drömma om det fåfänga: lite peace and love i Stockholm city, få lite klorofyll och grässtrån i vårt hår.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
