Jag känner mej förföljd. Av kyla, värre än tidigare vintrar. Av mörker och i någon mån av corona. Det känns som om makterna är ute efter mej, kanske på grund av de många hädiska tankar jag uttryckt i böcker och krönikor, ända sedan jag som vetgirig andraklassare frågade fröken i småskolan ”Men hur vet man att Gud är en farbror?”. Jag har aldrig varit populär bland Kristendomslärare, och det var mycket ”sitt ner, Mazetti!” i mitt gymnasium där man måste resa sig för att svara på frågor. Kanske är det därför jag numera känner att väder och restriktioner försöker underminera min livsaptit.
Hur som helst. Ibland får jag återfall i hädiskhet när jag hör vissa abortmotståndare fylla luften med lättköpta floskler om människovärde. Utan legal och lättillgänglig abort kommer våldtagna småflickor, incestfall och kvinnor som väntar foster med svåra skador att ta till allt från 1800-talets tändsticksplån till trådgalgar (symbolen för illegal abort i Polen). Förutom det fåtal som har råd att vända sig till kliniker.
Jag kommer att tänka på när jag arbetade på ett feministiskt program på Sveriges radio – ”Radio Ellen” – under 15 år. Med jämna mellanrum dök mestadels amerikanska abortmotståndare upp i Europa med kampanjer och demonstrationer. För abortförbud.
Jag minns en gång då jag försökte intervjua tjejer som ledde sådana demonstrationer och ställa frågor till dem. Till min förvåning ville inte en enda av omkring 20 tillfrågade svara – samtliga hänvisade till någon man högre i hierarkin i sin grupp, han gick vanligen lite längre bak i tåget. Och han hade aldrig någon brist på luftiga argument. Han blev alltid dödligt förolämpad när jag påpekade att ett barn knappast skulle tvingat honom att ge upp jobb och studier eller fritid eller orsaka konflikter i familjen.
Jag minns också en manlig aktivist, populär på sin tid, som rönt mycket beröm för att han hjälpt till att organisera abortresor för svenska flickor till Polen, där aborten var ”fri” på 60-talet. När jag en gång på en fest berättat för honom att jag planerade att söka till högre studier fnös han och väste: Men du är ju snart 27 år! Det är dags för dej att stanna hemma och ge X (min dåvarande make) barn i stället! Sen försökte han energiskt pussa mej, möjligen för att inspirera mej…
Med tiden fick jag fyra barn, de enda beslut jag aldrig har haft anledning att ångra. Men jag gick den där utbildningen också!
Man kunde i Sverige på den tiden få tillstånd till abort mot uppvisande av så kallade ”tvåläkarintyg”, det vill säga att man kunde själv (eller be en vän eller anhörig) söka två läkare, en psykolog och en gynekolog, och försöka övertala dem att skriva intyg med argument som ”hon kommer att ta livet av sej om hon måste föda barnet” eller ”Hennes påbörjade studier måste då avslutas”….
Naturligtvis har saker förändrats sedan tvåläkarintygens tid. Män tar numera ett betydligt större ansvar för barnens uppfostran och tillblivelse och jag blir alltid glad när jag märker hur unga väninnor ryser över vad vi lät männen i min generation slippa undan med. Jag är också övertygad om att dagens unga pappor är mera harmoniska och livskloka på grund av sin närhet till barn.
Men hur trygga kan vi vara med att vunna aborträttigheter förblir lagliga? Bör vi ta varning av att just aborträttigheter angrips inom både religioner och i de flesta högerextrema sammanhang? I synnerhet nu när abortkritiken, om än i något mildare form, har sipprat in på kultursidor (John Sjögren i SvD kultur den 27 januari) och på vår största morgontidnings ledarsida (Jörgen Huitfeldt i DN den 7 februari).
Just nu kämpar Turkiets Erdogan med att genomdriva ett lagförslag kallat ”Gift dej med din våldtäktsman”, vilken innebär att män som skulle dömts för övergrepp mot minderåriga slipper straff om de gifter sig med offret, vilket är förekommande i länder i norra Afrika och Mellanöstern. Kvinnor i Polen som i många år kunnat välja abort protesterar nu mot allt hårdare abortlagar med trådgalgar av metall som symbol – just sådana som ofta blivit kvinnors död som redskap i illegala, okunniga aborter. 47 000 kvinnor om året dör i sådana, enligt WHO. En av de vanligaste dödsorsakerna för kvinnor, internationellt.
När hörde ni någon tala om detta som ett hälsoproblem sist? Kanske är Gud en farbror, ändå!
