Hana Al-Khamri: Kärlek under könsapartheid

Jag ska berätta om hur jag blev kär för första gången. Men först ska du få höra om min bästis Mona från högstadiet, som vinkade adjö och hoppade av sin pappas bil vid skolingången. Istället för att kliva in genom dörren gömde hon sig bakom ett palmträd och väntade på att grannpojken skulle hämta upp henne. Hon skolkade och vi, hennes vänner i skolan, täcke upp för den korta flykten till kärleken.  

Monas mamma är sjuk. Hon kommer inte till skolan idag, ljög vi. Vår vän Fatima, granne till Mona, förfalskade den manliga förmyndarens signatur. Det här brevet är från Monas pappa, sa Fatima till lärarinnan. Hälsa att jag ber att hennes mamma snart ska må bättre, svarade lärarinnan. Fatima gick tillbaka till sin skolbänk. Jag och Seluah fnissade tyst. Vi tänkte på Mona och grannpojken som känt varandra sedan de var små. De lekte nästan varje dag, turades om att kasta kula, sprang och tävlade om vem som kunde nå trädet först, dansade under det sällsynta regn som öste ner över deras små själar och fötter, gömde sig vid gator och torg. Men en dag insåg grannpojken att det gått en vecka utan att Mona som vanligt varit ute för att leka med honom. Han var tio år, hon åtta. Grannpojken knackade på dörren till Monas hus och frågade mamman om Mona ville komma ut och spela kula. Mona är en kvinna nu och kommer aldrig mer att leka på gatan med er killar, deklarerade mamman och slängde igen dörren i ansiktet på honom.