Som vårdarbetare måste man vara beredd på kriser av det här slaget och det är en självklarhet att alla gör sitt yttersta i tider som dessa. Det som däremot gör mig upprörd är att denna kris hade kunnat vara så mycket enklare att hantera, både för mig, mina medarbetare och alla våra patienter – om inte politiker hade spenderat de senaste tjugo åren med att sälja ut våra sjukhus och vårdcentraler, avskaffa våra lager med sjukvårdsmaterial och kraftig reducera antalet vårdplatser.
Politikerna har under lång tid förespråkat en restriktiv lönepolitik mot sjuksköterskor i den offentliga vården, med sjuksköterskeflykt till de privata arbetsgivarna som följd. Detta har lett till enorma svårigheter att bemanna de offentliga sjukhusen. Trots detta är det den redan hårt ansatta personalen på de lemlästade universitets- och akutsjukhusen som nu får axla huvudrollen i kriget mot corona, fastän vi berövats alla former av reserver och överkapacitet.
Hade all sjukvårdspersonal varit anställd av landstinget som det var förut hade vi varit fler som kunnat dela bördan. Nu finns istället en stor del av vårdens resurser och personalstyrka i privata bolag vilka politikerna inte har samma mandat att bestämma över.
Sveriges sjukhus var överbelagda redan innan corona. I januari i år hade andra OECD-länder en genomsnittlig beläggning på omkring 85 procent, jämfört med en beläggningsgrad på 105 procent i Sverige. År 2018 hade Sverige 2 vårdplatser per 1 000 invånare, vilket är det lägsta i hela Europa. I Stockholm före corona fanns endast 90 intensivvårdsplatser på 2,4 miljoner invånare, vilket motsvarar mindre än 4 platser per 100 000 invånare.
Jämför detta med det europeiska genomsnittet på 12 platser per 100 000 invånare eller Tysklands 30, och ni får en bild av en redan ansträngd intensivvård. Enligt folkhälsomyndighetens prognos kommer det behövas mellan 900–1300 intensivvårdsplatser när pandemin når sin kulmen. Hade vi så bara hade legat på det europeiska genomsnittet hade vi haft det mycket lättare att hantera detta. Vi hade kanske inte behövt öppna fältsjukhus och den redan hårt ansatta personalen och cheferna på de offentliga sjukhusen hade haft en bättre arbetssituation nu.
Jag hoppas att jag inte låter gnällig. Sjukhusen är fulla av hjältar som just nu går till jobbet utan krav på kompensation och deras insatser är beundransvärda och ovärderliga. Men denna hängivenhet borde inte utnyttjas, utan förutsätter att även politikerna gör sitt yttersta för att ge oss de förutsättningar vi behöver för att även i framtiden klara liknande kriser. Men detta verkar inte ske.
Sjukhusens besparingskrav kvarstår och privatiseringen av den offentliga vården fortgår, med moderaternas försäljning av Bromma sjukhus som senaste exempel. Jag hoppas därför att du som läser detta kommer vara delaktig i att kämpa för sjukvården och dess personal även efter att denna kris är över. Jag hoppas att tacksamheten ni känner nu ska övergå i vårdkamp när pandemin är över, och att era hyllningar till sjukvårdspersonalen också ska återspeglas i era valsedlar nästa val.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
