Krönika

Leandra Caldarulo: Jag har alltid drömt om att få vara en hjälte

Publicerad 15 mars, 2020

ETC nyhetsmagasin

Än så länge är det inte så många som pratar om mig i hjältetermer. Kanske beror det på att de jag försökt rädda, i likhet med geten inte varit särskilt mediala och saknat konto på både Insta och Twitter?

Det här är en krönika.
Det är skribenten och inte ETC nyhetsmagasin som står för åsikten.

Leandra Caldarulo

Text

På det tidiga nittiotalet var jag i egenskap av sydeuropeisk hallänning exotisk och kallades pizzabagare. Förutom de fem adopterade barnen på skolan var jag mörkast, undantaget Aida från Spanien. Men hon rökte och hade bomberjacka, blonderat hår, buffalo-kängor och hudfärgat läppstift, så det räknades inte.

Min fäbless för att stå upp för de svaga – oavsett om de bett om det eller ej – gjorde att jag stack ut ännu mer. Jag fick epitetet Lilla farliga sjuan och skolans två rivaliserande gäng turades om att försöka knäcka mig, vilket kulminerade i ett slagsmål som jag otippat nog vann. En tjej i åttan som jag inte visste namnet på tackade mig efteråt. Mitt raserianfall hade gjort att gängen slutat hacka på henne. Worth it.