Krönika. Leandra Caldarulo.

2020-03-15 17:15
Puffetikett
Nyhetsmagasinet ETC

Jag har alltid drömt om att få vara en hjälte

Än så länge är det inte så många som pratar om mig i hjältetermer. Kanske beror det på att de jag försökt rädda, i likhet med geten inte varit särskilt mediala och saknat konto på både Insta och Twitter?

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Nyhetsmagasinet ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

11 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Nyhetsmagasinet ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Nyhetsmagasinet ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

På det tidiga nittiotalet var jag i egenskap av sydeuropeisk hallänning exotisk och kallades pizzabagare. Förutom de fem adopterade barnen på skolan var jag mörkast, undantaget Aida från Spanien. Men hon rökte och hade bomberjacka, blonderat hår, buffalo-kängor och hudfärgat läppstift, så det räknades inte.

Min fäbless för att stå upp för de svaga – oavsett om de bett om det eller ej – gjorde att jag stack ut ännu mer. Jag fick epitetet Lilla farliga sjuan och skolans två rivaliserande gäng turades om att försöka knäcka mig, vilket kulminerade i ett slagsmål som jag otippat nog vann. En tjej i åttan som jag inte visste namnet på tackade mig efteråt. Mitt raserianfall hade gjort att gängen slutat hacka på henne. Worth it.

En annan gång försvarade jag en fastbunden get från en pojke som drog den i svansen. Jag var väl nio år och hade Bamse och stenålderspojken Goliat som förebilder. När mina upprepade tillsägelser inte bet på svansdragaren hävdade jag nödvärnsrätt och brottade ner honom.

Jag har alltid drömt om att få vara en hjälte. Helst en av den ädla och självuppoffrande slaget. Än så länge är det inte så många som pratar om mig i hjältetermer. Kanske beror det på att de jag försökt rädda, i likhet med geten inte varit särskilt mediala och saknat konto på både Insta och Twitter?


Prenumerera på Dagens ETC:s nyhetsbrev

 

När jag blev äldre hade jag svårare att hitta bra hjälteforum. Jag engagerade mig i den lokala fackföreningen, men det är liksom inget glamouröst över att ha tjatat loss femtio papp extra till arbetsplatsens idrottsförening eller över att ha målat regnbågsnagellack på högsta chefen under en HBTQI-aktion.

Jag applicerade min hjälteapproach på livets alla aspekter och försökte leverera så hjältemodigt jag kunde både på arbetsplatsen och privat. Men som professorn i psykologi

Svend Brinkmann säger: ”om du tänker positivt varje dag, arbetar hårt, strävar efter att bli den bästa versionen av dig själv … och aldrig ger upp, så finns det inga gränser för hur utbränd du kan bli.”

Nu, ett par utmattningssjukskrivningar senare, har jag bestämt mig för att i första hand vara min egen hjälte. Det är ett drygt jobb. För mina inre demoner har haft gott om tid att slå rot.

Den som maniskt envisas med att jag ska bli nästa Malala/Rosa Parks/killen framför stridsvagnarna på Himmelska fridens torg, är särskilt svår att tas med.

Jag kämpar på och gläds åt de små segrarna. Jag försöker också låta sorgen ta plats. För självklart vill jag vara alla andras hjälte, eftersom jag själv saknat dem som stod upp för mig. Och det måste sörjas.

Jag tror att vi är många aspirerande hjältar där ute som behöver stanna upp och sörja innan vi kan gå vidare. All övertid, allt slit och allt engagemang som blev en utmattningsdiagnos i stället för en löneförhöjning, en befordran eller en bonus kan inte negligeras. Vi ska sörja och sen ska vi resa oss. Vi ska vara snälla och förlåtande mot oss själva och sedan ska vi i sann svensk anda lägga lagom mycket energi på att vara hjältar åt er andra.

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.