Krönika

Nabila Abdul Fattah: Jag går som en oskyldig

Publicerad 7 november, 2013

ETC Stockholm

Jag slänger klistermärket i soptunnan för att visa att VI inte är smutsiga av oss. Jag öppnar dörrar och tackar högt när någon annan öppnar en dörr åt mig för att visa att VI är artiga. Jag hälsar glatt på grannar och ler mot allt och alla för att visa att VI är snälla.

Det här är en krönika.
Det är skribenten och inte ETC Stockholm som står för åsikten.

Nabila Abdul Fattah

Text

Förra veckan var jag med ett par vänner och såg Jonas Hassen Khemiris pjäs Jag ringer mina bröder på Stadsteatern. Jag hade förväntat mig att bli berörd. Jag hade förberett mig på att bli arg och planerat åtgärder för det. Jag hade förberett mig på att bli ledsen och även planerat åtgärder för det.

Men jag hade inte förberett mig på att bli totalt emotionellt utmattad. Under föreställningens gång höll jag tillbaka. Men när jag kom ut i foajén och träffade på Farnaz Arbabi som regisserat pjäsen så brast det för mig och jag grät ut i hennes famn.