Krönika. Linda Skugge.

2020-09-04 13:45
Puffetikett
Dagens ETC

Jag bestämde mig tidigt för att aldrig lyssna på mina föräldrar

Vad det än gällde, från småsaker som att köra ensam till någon stad eller läskigare saker som att hålla ett föredrag, så ackompanjerades det jämt av det där ”Jag tror inte att du kommer klara det”.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Den danska författaren Suzanne Bröggers mamma tillhörde den sort som sa ”Vill du ha en kopp te?” om dottern kom hem och berättade att hon blivit våldtagen. Men eftersom hon aldrig bryggt en kopp te till sin dotter i hela sitt liv innebar detta en enorm omsorg. Brögger säger till Alf Van Der Hagen i hans nya bok ”Samtalsmemoarer” att ”de flesta kvinnor lider av att ha bekymrade mödrar. Det finns ingenting som är mer hämmande och förtryckande än mödrar som är bekymrade för sina döttrar. Döttrar vill ju inte oroa sina mödrar. Min mamma bekymrade sig aldrig för mig utan litade fullt och fast på att jag kunde klara allt. Och den enorma tilliten har också varit en drivkraft.”

Min mamma måste vara Bröggers mammas motsats. För hemma hos mig lät det alltid ”Jag tror inte du kommer klara det”. 

Vad det än gällde, från småsaker som att köra ensam till någon stad eller läskigare saker som att hålla ett föredrag, så ackompanjerades det jämt av det där ”Jag tror inte att du kommer klara det”. Det ledde naturligtvis till att jag blev världens räddaste barn som inte trodde mig själv om något, att jag var näst intill värdelös. 


Prenumerera på Dagens ETC:s nyhetsbrev

 

Hemma hos min pappa handlade det om att precis allt var farligt. Det var farligt att anstränga sig för mycket, att resa, att ha husdjur, att vara uppe för sent och bli trött, all form av festande som inbegrep alkohol, droger och cigaretter, att städa för mycket på grund av allt som kunde bli resistent, värktabletter och andra mediciner (ett glas vatten räckte långt). Och framför allt: all form av träning var oerhört farlig. På grund av skaderisken. Är det någon gång jag och min pappa höjer rösten mot varandra så är det när mina barns diverse elitidrottssatsningar kommer på tal, något jag in i det sista försöker undvika för att jag vet hur det slutar – att han för miljonte gången mansplainar hur tränarna ”pressar” barnen så hårt att de får skador och att mina barn, hans barnbarn, har ”lovat” honom att trappa ner på träningen. Något de så klart inte alls har.

Jag vet inte varifrån denna träningsskräck kommer ifrån. Eller detta att precis allt är farligt. Så pass otäckt att det bästa är att bara stanna hemma och inte lämna soffan. Eller att hans livsmotto tycks vara att livet ska vara så bekvämt som möjligt. Att man aldrig ska försöka anta en utmaning. Eller kämpa så man måste ta ifrån tårna. 

Jag vet heller inte vad mamma tänkte att hon ville uppnå med att ständigt inte tro oss barn om något. Men däremot är jag övertygad om att jag har båda mina föräldrar att tacka för min extraordinära motor som är igång i stort sett dygnet runt. Som gör att jag hela tiden testar och ser fram emot nya utmaningar och att jag är fullständigt orädd för allt från smärta till skador och blodiga sår. Bara livet känns och bränns och gör att jag varje dag känner mig utmanad, till maxgränsen, är jag nöjd. Bara jag känner att jag har gjort dubbelt så mycket som jag mäktar med står jag ut med att gå och lägga mig. Jag bestämde tidigt för att aldrig lyssna på mina föräldrar, utan att helt och hållet gå min egen väg och testa alla upptänkliga gränser. 

Och till mina barn säger jag varje dag att gör vad ni vill och exakt på de sätt ni vill och känner för: ni kommer inte bara klara det, ni kommer uträtta stordåd. Och glöm inte att på vägen dit kommer ni att misslyckas. Men att leva innebär att inte vara rädd för att misslyckas och sedan misslyckas igen. Det blir aldrig tråkigt i alla fall, utan ständigt intressant och spännande. 

Plus & minus

Plus: Att jag har några vänner kvar efter denna hänsynslösa sommar.

Minus: Mina ständiga urinvägsinfektioner.