Krönika. Stefan Sundström.

2019-06-12 12:00
Puffetikett
Dagens ETC

Jag är nog inte så jävla känd när allt kommer omkring

Detta är väl allmänt känt nu va, att vi är varorna som Facebook med flera säljer?

Man vill ju va en del av nåt. För det mesta. Man står inte riktigt ut med att vara helt ensam och helt anonym.

Vi popstjärnor drömmer om att vara ensamma och anonyma, vi åker till avlägsna städer och tror vi ska njuta av att vara ensamma och ingen som känner igen oss.

Jag gick omkring i Barcelona och tänkte ”va fan nån jävla hipster från Sverige måste ju känna igen mej”, men inte fan.

Jag är nog inte så jävla känd när allt kommer omkring.

Jag blev liksom bara en gubbe, från Sverige.

Man får ju sin identitet av andra.

Om man är ett träd som står ensam på ett kalhygge i skogen, dom har kanske lämnat en därute som nån slags liten gest till den där biologiska mångfalden.


Prenumerera på Dagens ETC:s nyhetsbrev

 

Om man är det, ensam alltså, så blåser man kanske omkull.

Träd behöver träd omkring sej. Tror jag.

Men om man blåser omkull då alltså, och ingen ser det, så är det som att man aldrig stått upp. Man är bara en ruttnande stubbe.

Det är så jävla viktigt med identitet, speciellt när man är ung. När man är en gammal ruttnande stubbe börjar det kvitta.

Men fan va man har hållt på. När man var ung och lovande. 

Journalisterna frågade ”Är du punkare?” och man sa ja, för man ville ju va nån.

Jag var fan inte punkare, jag samarbetade med journalisterna som intervjuade mej, jag ställde upp på vinklarna dom pressade in mej i, man ville ju att det skulle bli bra, man sam­arbetade och som tack fick man en bild som dom gjorde av en som man sen gick opp och hängde opp på väggen.

Det är inte punk.

Jag vet inte vad det är.

När man var från Farsta på 70-talet förväntades man röka hasch och vara lite farlig. Man skulle lyssna på Rolling Stones och hålla på Bajen så då gjorde jag det.

Det var lite kul att höra storys om hur farligt det var i Farsta, det var haschförsäljning i ­centrum och en och annan bil som brann, vanligt hederligt folk vågade inte gå genom centrum på kvällarna. Så skrev pressen och vi tyckte det var kul, att vi var lite farliga sådär.

Sen, i Rågsved, när punken och Oasen kom igång, då åkte man dit för där var det ett jävla liv. Journalisterna från innerstan kom ut för att göra reportage om punkare och ta bilder på den bildsköne Thåström, och det var nånting triumfatoriskt över oss när vi åkte in till stan och gick på krogarna, vi blev nätt och jämnt insläppta och bara det övertygade oss om vår storhet. Det var identitetsstärkande.

Och det är bra att ungdomar i förorterna hittar varandra och bygger en gemenskap. Det som blir lite enahanda är ju att det känns som ett slags formulär man ska fylla i för att få vara medlem av mänskligheten.

Helst ska det stå om en i tidningen. Eller i nåt modernare medium dårå, nuförtiden.

Jag tycker att det här accelererar. Det här med att vara nån. Det är som om mediebruset suddar ut alla nyanser av en människa. Ja, alla nyanser för övrigt.

Debatterna blir dumma och politiken blir dum i huvet.

Politiker som är endimensionella och dumma i huvet vinner.

Hävda att folk som inte flyger är dumpuckon och du får flyga till Bryssel som parlamentsledamot.

Och vi står där framför medie­juryn och vi har 15 sekunder på oss, eller var det fifteen minutes, of fame, där vi snabbt ska förklara varför juryn ska välja just oss.

Är vi från Norrland så härmar vi Lennart Jähkel och kallar Stockholm för fjollträsk, är vi från en stockholmsförort så sjunger vi lite hiphop och klär oss i sportkläder som man gör i Bronx.

Vi hoppar frivilligt in i dom lådor som ställs fram för oss att hoppa ner i.

Istället för att bygga egna lådor. Och dörrar. Så att man kan komma ur lådan, och hälsa på i en annan. Låda.

Det finns dom som vägrar att hoppa ner i dom prefabricerade lådorna, Thåström är sån.

Greta Thunberg.

Greta sa en grej i ”Skavlan”, apropå hennes så kallade funktionhinder eller vad man säjer, vad det nu är, att ”Jag kanske inte är lika upptagen av det här sociala spelet som alla verkar vara så förtjusta i”.

Det är då medie-mänskorna blir alldeles galna. Hela dramaturgin pajar på nåt vis och dom sugs in mot den där människan som bara skiter i manus.

Det blir som ett sår som kliar.

Det är det som gör Greta så framgångsrik. Bra.

Det var lättare när jag var liten, medierna var endimensionella och dumma men hade mycket mindre plats i våra liv.

Marilyn Monroe såg ut som min mamma och försökte säja nånting viktigt och politiskt men medierna bara garvade och gjorde henne till en ännu dummare blondin som till slut tog livet av sej och det gjorde henne till en ännu större mediegudinna, men en olycklig, som offras för att vi ska må bra.

Sånt spelade ju inte nån jättestor roll när man växte upp, men nu är det som om vi alla är den där gråtande, dumma blondinen.

Med Facebook och Instagram har Marilyn Monroes tragedi blivit varje människas tragedi.

Bilden man har som profilbild äter upp en med hull och hår.

Man bleknar och tunnas ut i skärmljuset.

Och när man går där ensam i Barcelona så upptäcker man att man inte är ett jävla någe.

Alla behöver bekräftelse. Men bekräftelseindustrins alla emojis kommer aldrig kunna täcka upp den nyans­rikedom och mång­facetterade kärlek som finns alldeles spontant och gratis mellan människor. När vi ställer upp på bilden dom erbjuder oss så blir vi till varor.

Detta är väl allmänt känt nu va, att vi är varorna som Facebook med flera säljer?

Och jag tänker då att vi borde börja hitta på våra egna profiler, vi byter kön och födelseort, vi håller på fel fotbollslag och spräcker hela deras listiga kalkyl?

Så gör jag i alla fall.

DIGITAL PRENUMERATION

TVÅ VECKOR GRATIS!

Läs alla artiklar från Dagens ETC utan kostnad första två veckorna. Därefter är priset 199 kronor/månad. Ingen bindningstid. Du får dessutom Dagens ETC direkt till din mejl, alla dagar i veckan. Beställ för att läsa direkt.

Genom att klicka på ”Prenumerera” godkänner du prenumerationsvillkoren och samtycker till att ETC-företagen hanterar dina personuppgifter

Plus & minus

Plus: Att Linköpings Stift skriver i en broschyr: ”Linköpings Stift ska inte bidra till den globala uppvärmningen.” Enkelt och bra. Om det bara är en vision eller om det blir verkstad får framtiden utvisa, men jag tycker det skulle va bra om fler sa så. Sagt och gjort liksom.

Minus: Att Gud inte kommer fixa det här åt oss. Inte Greta heller. Det är vi som måste göra det. Eller jag vet inte om det är dåligt, egentligen. Tycker själv det är kul att få vara med. Att göra nåt betydelsefullt.

Stefan Sundström
Stefan Sundström 

Är musiker. En fredag i månaden skriver han krönikor i Dagens ETC.